Dagboken

- - - - -  2 0 0 7 - - - - -

21 dec 2007

Nu är det jullov! Jag har just varit och hämtat sonen som är glad som en speleman över att det snart är julafton. Jag ska nu bara skriva några mail till, kolla några mer glömda ärenden…. Föresten förlåt alla ni som fått vänta och tjata på mig för att få det jag har lovat. Som vanligt tänker jag att jag ska bli en bättre människa nästa år med mer realistisk tidsplanering –vi får se någon gång kanske det händer. Såg just DN debatt artikeln från BRIS. Självklart har de helt rätt. Vi måste satsa på förebyggande insatser och att överhuvudtaget skapa ett samhälle som stödjer barn och ungdomar att bli friska människor med kapacitet att hitta bra livsstrategier. Alla vet det, många vill men hur gör vi. Som jag förstår det hela så hjälper det inte att visa hur lönande tidiga insatser är som vi inte kan frigöra pengar till långsiktiga investeringar i barn och ungdomars psykiska hälsa. Det är någon teknisk lösning som vi måste hitta så att vi kan ”fondera” resurser till detta som inte behöver kunna visa resultat förrän senare. Det är en riktig utmaning för oss i både kommuner och landsting men också övriga samhället.

Några jobb timmar till sedan är det kola, jullimpor, köttbullar, julstädning och paketinslagning som gäller…….

GOD JUL

Så här kan det se ut hos mig när det är snö…..


 

...men i år verkar vi bara få drömma om den.

* * *

19 december 2007

Nu är nästan allt i hamn före jul. Det har verkligen varit en händelserik höst med en intensiv spurt nu senaste månaden. Vi överlämnade en rapport till Statssekreterare Karin Johansson i går om hur SKL tror att en förstärkt vårdgaranti för barn och ungdom skulle införas för att göra skillnad i verkligheten. Hon och flera medarbetare lyssnade intresserat. Det känns verkligen som dom vill göra något bra. Ni kan hitta dokumentet på: http://www.skl.se/artikel.asp?C=6573&A=47646 Sedan är det bara dags att ta nästa steg. Vi skulle behöva få till ett antal kommuner och landsting som byggde upp en helhet och hade en kedja med alla ingående delar i bra form. De skulle kunna fungera som en typ av ”modellkommuner” som vi kan ha som demonstrationsexempel på olika typer av lösningar. Jag ska fundera mer under julen. Kristina Kadesjö som jobbar hos oss på SKL halvtid sedan 1 dec funderar också för fullt. Vi vill få till en helhet som innefattar förskola, skola – ja hela vägen till den specialiserade psykiatrin och socialtjänstens avancerade insatser.

* * *

13 december 2007

Luciatågets sång letade sig upp genom vårt fantastiska förbundshus på förmiddagen och ackompanjerade telefonsammanträdet med det Etiska rådet i Region Skåne. Nu kände jag för första gången i år lite julkänsla. Kanske för att det börjar närma sig jul och fler och fler av de resterande ”arbetsbetingen” före jul blir klara. Igår hade vi en liten konferens om tvångsvård. 140 personer från hela landet som samlades på Rival så här strax före jul det är bra. Det var värdefullt att få byta tankar med varandra om nya lagförslaget mm. Vi har fått mycket positiva reaktioner på vårt positionspapper från SKL och det är roligt. Så även igår. Ett par personer kom fram och sa att det är användbart för dem i praktiken. Det är riktigt kul. På eftermiddagen idag var det beredningar för politikerna här på SKL: Jag fick informera om vårt arbete med vårdgarantin och fick positiv feedback. Flera uttryckte att de stödjer våra tankar kring att vi måste få till helheten för att kunna förbättra tillgängligheten till insatser för barn och ungdomar. Det var riktigt skönt. Nu är det bara dragning på departementet på tisdag kvar se´n är det jul, Ja nästan i alla fall. Vi ska svara på förslaget till lagrådsremiss också. Men se´n…

* * *

07 december 2007

På tisdagen gjorde vi ännu ett besök på Socialdepartementet. Den här gången var det vår vanliga avstämningsträff tillsammans med Socialstyrelsen. Det verkar som det är mycket på gång. Vi fick bekräftat det som sades på Aktuellt i går kväll att psykiatri är ett av de prioriterade områdena. Det känns positivt – ja jag tror att det är något på gång….. Jag vill det.

Tisdag eftermiddag träffade jag gruppen med säkerhetsansvariga i landstingen för tvångsvård. Vi fick bla beskrivningar av de inspektioner som gjorts av regionala tillsynsmyndigheterna under hösten. Vissa beskrivningar var lite förskräckande då det verkar som man varit väldigt inriktad på den fysiska säkerheten med okrossbara glas, skottsäkra portvaktsfönster, slussar, lås, larm och staket. Nej, vi måste se till att få igång en dialog om detta med Socialstyrelsen. Inom psykiatrin har vi möjlighet till kontroll och säkerhet via personal och behöver inte samma bunker lokaler som kriminalvården. Visst den kan finnas extrema lägen med det räcker om vi tar till högsta säkerhet då. Vården, klimatet på avdelningen, bemötande, professionella kunniga medarbetare det är våra tillgångar inte pansarglas och stålkonstruktioner.

I onsdags var det avdelningsdagar med planering mm. En riktig höjdarupplevelse var ett föredrag av Per Johansson från Hudiksvall. Det är han som är ledare för Glada Hudik teatern. Att höra hans beskrivning av upplevelserna tillsammans med de personer med utvecklingsstörning som deltar i teatergänget var underbart. Hans värme i beskrivningarna och klarsyn när han pratade om oss andra normalstörda som han säger var riktigt uppiggande. Titta på hemsidan: http://www.gladahudikteatern.se

Torsdag var det dags för presseminarium. Det gick skapligt och vi fick en del uppmärksamhet både i Rapport och Ekot kring vårt arbete med tillgänglighet för barn och unga till insatser mot psykisk ohälsa. Torsdag kväll var jag i Skärholmen. ABF ordnade föredrag med titeln ”Kan alla människor bli farliga”. Mitt svar är ja. I alla fall jag. Om någon skulle hota mina barn då skulle jag nog kunna bli riktigt farlig….. Eller om jag blir riktigt sjuk, får hemska tankar och blir riktigt rädd – ja då hoppas jag att det finns en psykiatri som tar hand om mig och ser till att jag inte gör något tokigt. Som tur är så är det ju sällan som vi blir farliga även om vi blir svårt sjuka. Om vi inte väljer att vara det – som i krig, terrorism, brottslighet…. Vi har många farliga män i framstående positioner världen runt. Det är värre!

Trevligt möte med yrkesföreningarna om vårt arbete med arbetet kring psykisk hälsa och barn och ungdomar har vi också hunnit med. Det är riktigt fascinerande att höra hur överens vi är i olika sammanhang om att vi måste ta barn och ungdomars psykiska hälsa på större allvar. Samstämmigheten om att det behövs mer förebyggande insatser och att det behövs mer kompetens på basnivån: i primärvård, skolhälsovård och så vidare är slående. Och så den obligatoriska slutsatsen – vi måste sluta snacka och komma till skott och göra det som behövs.

* * *

03 december 2007

Nu har vi sett den! Förslaget till lagrådsremiss om ny tvångslagstiftning.. Vi var på Socialdepartementet i eftermiddag och fick en genomgång. Öppen psykiatrisk tvångsvård, ska det heta det som tidigare kallats ”öppenvård med särskilda villkor”. I stort sett är det samma förslag som det som kom från Psykiatrisamordningen men det är inarbetat i nuvarande lag. Blir inte en egen lagstiftning utan tvångsvård kan antingen ske i sluten- eller öppenvård. Tvångsvården måste dock inledas med slutenvård. Jag tror det blir bra. Den version man nu tagit fram är bättre än ursprungliga förslaget. Tanken är att det ska bli en proposition i vår och ikraft trädande 1 sept. 2008.

Så for jag ut till Högberga och träffade vårt ”barnnätverk” som består av olika landstingskompetenser inom barnhälso-området. Där fick jag möjlighet att diskutera mer kring vårt uppdrag kring tillgänglighet till barnpsykiatrin. Det blir så tydligt i alla dessa diskussioner att det krävs en mängd olika förändringar så att det blir förstärkningar i hela kedjan. Skolan är den viktiga arenan där vi kan nå alla barn men det behövs en massa olika aktörer för att skapa insatser som ger barn och ungdomar de olika alternativ som de behöver. På vägen hem har jag suttit och grubblat på det där med valfrihet. Vi är så noga med att vuxna ska kunna välja de insatser som passar dem men barnen då. De måste ju också ha möjlighet att välja efter smak och förhållanden. Självklart vill man inte alltid gå via skolan utan ibland söka hjälp på helt annat håll. Loka självklart är det ibland bäst att möta barn och föräldrar tillsammans men det måste också finnas möjlighet för barnet att själv söka hjälp. Och insatserna måste kunna ges på sätt som tilltalar olika kulturella bakgrunder osv. Ja, det blir bara mer komplicerat ju mer man tänker….

* * *

30 november 2007

Hann iväg en liten tur till läkarstämman även idag och var med om ett bra pass om läkarsituationen. Lena Eidervall funderade kring hur vi på ett bättre sätt ska kunna utnyttja modern teknik, nya metoder och standardiserade instrument för att jobba mer rationellt. Hur kan vi få teamet att bli en gemensam arbetsutförare som inte dubbeljobbar utan kan använda varandras gjorda arbete. Ett exempel är när vi var och en tar upp samma sjukhistoria istället för att i förväg ha bestämt vem som gör det och att de övriga tar dela av den och gör nästa steg. Jag är övertygad om att hon har rätt och att det är mycket som skulle kunna effektiviseras. Det märkliga är bara att detta har vi pratat om i flera år så varför gör vi det inte. Hallå, alla chefer, anta utmaningen: utveckla team som tillsammans blir framgångsrika lag….. Varför pratar vi bara om att göra. Det finns väl någon som bestämmer? Vi fick ett intressant exempel från Södra Älvsborg där man för att lösa en akut läkarbrist tittat igenom vad som var absolut minimum av läkartid som man behövde. Det resulterade i att en läkare klarade att bemanna tre team……. Självklart vore det bättre med fler läkare men det visar att vi utöver att försöka öka läkarrekryteringen måste fundera på vad vi använder de läkare vi har till. Fler av dessa inslag återkommer på den verksamhetschefsdag som vi planerar till den 6 febr.

Nu är jag på väg hem till Uppsala efter att ha ägnat eftermiddagen åt diskussioner med Kristina Kadesjö om insatser till barn och unga för att främja psykisk hälsa. Oj, så mycket bra idéer vi har…… Ni kommer att få höra mer senare.

I morgon är det julmarknad så nu byter jag fokus. Här ska bakas saffransbröd, pajer och goda chokladkakor kvällen lång. Och en bit in på natten är jag rädd…… Svårt att fatta att det redan är första advent. Men det är trevligt att få ta fram alla adventsljusstakar (11 stycken) och 4 stjärnor så det blir ljus i varje fönster. Ja och så en stjärna hos fåren förståss. De uppskattar den faktiskt, det är säkert. Förra året klagade de högljutt när lampan slocknat. Känns lite slöseri med alla ljus nu i klimatdebatten men vi får vara desto sparsammare med elen senare i vår. Vi behöver det här ljusfrosseriet nu i mörkaste vintern, tror jag.

* * *

29 november 2007

Så var det kväll den andra dagen på läkarstämman. Även idag var psykiatriarrangemangen välbesökta. På förmiddagen handlade det om depression och bipolär sjukdom. Behöver vi ompröva diagnoserna, bli mer specifika och kunna skilja olika undergrupper från varandra? Ja det verkade så på den kunskap som förmedlades och på diskussionen. Så ett seminarium om ADHD. Björn Kadesjö presenterade den vägledning som blev resultatet av det Nationella psykiatrisamorningsprojekt som handlade om insatser till vuxna med ADHD. Björn och hans arbetsgrupp gjorde verkligen ett fantastiskt arbete. Det blev helt klart över förväntan. Jag tror att det kommer att vara till stor nytta både i kommuner och landsting. Kolla själv: http://www.socialstyrelsen.se/Amnesord/psykiatri/NU-projektet/index.htm. Det är förvånande att höra att det fortfarande finns psykiatriska verksamheter som anser att ADHD-problematik inte är psykiatrins ansvar att utreda eller behandla. I varje fall var det vad som sades från publiken idag. Även på eftermiddagen handlade det om ADHD då med temat samtidig bipolär sjukdom och Asberger eller annan autismspektrumstörning eller ADHD. Helt klart behöver vi lära oss mer om samsjuklighet.

* * *

28 november 2007

På väg hem från läkarstämmans första dag i Älvsjö. Det är mycket psykiatri på programmet i år och dessutom riktigt bra program. Flera av Barnpsykiatrins symposier var helt fullsatta idag. Hörde på förmiddagen om apatiska flyktingbarn. Professor Ingemar Engström från Örebro konstaterade att de symtom som barnen uppvisade inte var nya symtom eller diagnoser. Det nya var att det kom i sådan epidemisk form. Det var depressionssymtom , konversionssyndrom som vi känner igen sedan tidigare. Det intressanta och som vi måste lära oss av denna tid med många utspel i frågan är att vi ser att: Vi (barnpsykiatriska professionen) tappade greppet om debatten. Den drevs av media och olika intressen utanför psykiatrin. Vi klarade inte att fokusera på det egentliga frågan utan det blev en massa pseudodiskussioner som inte var till nytta för barnen. Vi glömde gammal kunskap och fick för oss att detta var något nytt psykiatriskt fenomen. Vi missade viktiga forskningsmöjligheter och därmed möjligheter att systematisera vår kunskap till nytta för framtiden.

Ingemar pratade också om deras forskning kring tvångsvård inom Barnpsykiatrin. År 2002 vårdades 143 patienter under 18 år enligt LPT i Sverige. Intressant vi säger ju ofta att det knappast finns inom BUP.

På eftermiddagen höll Bruno Hägglöv i ett pass om psykisk ohälsa hos barn. Precis de frågorna som vi sitter med på SKL just nu kom upp. Många är oroade för att det är så många barn som rapporterar psykisk ohälsa. Många ser att vi måste göra något åt frågan ”vem gör vad”. Skolhälsovårdens roll. Första linjens vård kontra specialistvård. Vi fick mycket stöd för de tankar vi har just nu i det som sades i dag.

Avslutade dagen med ett symposium om vårdgaranti anordnat av Läkarförbundet. Henrik Hammar, Olivia Wigsell med flera deltog. Däremot var det förvånansvärt få åhörare. Diskussionen rörde om Vårdgaranti gör nytta eller om den bara ställer till problem. Slutsatsen var nog att den kommer att finnas kvar men den är bara en del i det som måste göras för att öka tillgängligheten. Vi som har så bra sjukvård måste även kunna klara att garantera att medborgarna får del av den i rimlig tid.

* * *

23 november 2007

Vad har jag egentligen gjort denna vecka – den gick så fort? Vi började veckan med att grubbla lite mer på vad SKL ska tycka om det utredningsförslag som Socialstyrelsen har på gång som är ett svar på departementets fråga om ett Nationellt kunskapscentrum för insatser till vuxna med psykisk sjukdom eller funktionshinder. Planerade så ett presseminarium som troligen blir den 6 dec. På måndag em var jag på en träff med personer från IPULS, Psykiatriska föreningen och Socialstyrelsen där vi funderade över hur man skulle kunna kvalitetsgranska Steg-1 utbildningarna för ST-läkare. ST-läkarna är själva måna om att få en bra utbildning och självklart vill även arbetsgivaren att den terapiutbildning man betalar ska vara riktigt bra. På kvällen kort intervju i Aktuellt om psykiaterbristen. Det är verkligen svårt att veta vad man ska säga för att understryka allvaret i frågan men samtidigt inte ge en för negativ bild. Om vi bara lyfter fram problemen är det risk att vi skrämmer bort unga doktorer och ger psykiatrin en oförtjänt dålig bild.

Tisdag förmiddag träff på Socialstyrelsen, sedan var jag med på det seminarium om äldres hälsa som SKL ordnade. Avslutade dagen på Sfph-möte. Man kan nu stödja föreningen genom att skicka ett sms. titta på http://www.sfph.se

Onsdag fm kom Staffan och Carina från Uppsala och tillsammans med Catarina planerade vi vidare för alla aktiviteter vi ska göra kring arbetet med vårdgarantin för barn- och ungdomspsykiatrin. Så en snabb färd till Uppsala och en träff med Rättspsykiatriska länskliniker från området. Tillbaka till Stockholm och ett möte med två personer på Riksrevisionen som funderar över vad inom psykiatriområdet som skulle vara rimligt att granska härnäst. De var verkligen intresserade och jag hoppas verkligen att de går vidare med någon typ av studie.

Torsdag förmiddag var det dags att träffa det nätverk av Hälso- och sjukvårdsdirektörer som ses hos SKL. Jag fick prata psykiatri med dem en hel timma! Eftermiddagen tillbringade jag så i Eskilstuna inbjuden till en träff för ST-läkare och studierektorer i den regionen. De skulle fortsätta även nästa dag med att fundera på psykiatrins framtid. Det är så stimulerande att få vara med. Det känns så hoppfullt för framtiden.

Så tillsist var det fredag och expertgruppsmöte till Nyckelprojetet. Det är det genombrottsprojekt som ska handla om innehållet i heldygnsvården. Ett förtiotal personer var samlade för att fundera över vilka områden inom heldygnsvården som är viktigast att förändra. Vilka mål ska man sätta upp och hur ska det mätas. Dagens arbete ska bli en grund för de förbättringsprojekt som kommer att starta. Våra experter var från hela landet med olika bakgrund, yrke och erfarenhet. Samstämmigheten om viktiga områden var verkligen slående. Bemötande, information och delaktighet återkom i alla grupper liksom användande av kunskapsbaserade metoder, tydliga uppdrag och mål med inläggningarna på sjukhus, Helheten och vårdkedjan liksom den fysyska miljön och vårdkulturen på avdelningen.. Kompetensutveckling och brukarinflytande. Ja, tillsammans vände vi på många stenar. Alla var vi överens om att slutenvården eller heldygnsvården kommit i skymundan i utvecklingen under de senaste åren. Det är som om vi trott att det inte skulle behövas några inläggningar.

Jag är övertygad om att vi måste ha sängplatser även i framtiden. Hur bra vi än jobbar i öppenvård kommer det att finnas tillfällen då det behövs en inläggning på sjukhus. Så är det ju för de flesta områden. Det finns så svåra sjukdomstillstånd att det krävs ”intensivvård”. Vi kan inte se på heldygnsvården som om den alltid är ett misslyckande. Inte skulle vi drömma om att på slutenvården inom andra specialiteter som ett misslyckande. Tvärt om vi är glada att det finns specialavdelningar, intensivvård, operationsavdelningar osv i det läge vi har behov av vård som är utformad så att det behövs en sängplats och vård dygnet runt. Efter dagens möte är jag övertygad om att det finns massor av bra idéer till utveckling inom området runt om i landet. Glad, nöjd och hoppfull tar jag tåget hem till Uppsala.

* * *

16 november 2007

Det verkar som om psykiatrins dag eller vecka inneburit mycket aktiviteter runt om i landet. Tänk om det fanns möjlighet att samla allt som görs så att man fick se……. Jag tror att det skulle bli imponerande mycket. I förrgår fick jag möjlighet att vara med på psykiatrins dag i Västerås med temat psykisk hälsa. Det var ett mycket trevligt möte med god stämning och de skulle fortsätta på eftermiddagen. Själv störtade jag tillbaka till Stockholm för att få träffa Stockholms ST-läkare på en av deras regelbundna träffar. Det är alltid så uppiggande att få träffa det nya gänget psykiater. De är oerhört seriösa och vill verkligen vara med och utveckla psykiatrin. Men det verkar inte helt lätt att hitta sin läkarroll. Det verkar vara väldigt olika beroende på var man har sin placering. Något vi borde diskutera mera?

Idag har jag varit i Östhammar på en avslutningsdag på deras samverkansprojekt som samtidigt var starten på det verkliga arbetet med att jobba gemensamt i praktiken. Så gick en vecka igen…….

* * *

13 november 2007
Då är det dags för tåget hem från Växjö. Det var en trevlig konferens med en blandning av politiker och verksamhetsföreträdare. Regionförbundet Södra Småland anordnade och alla övrigas dvs Klara Gumpert och Nina From´s bilder kommer att ligga på deras hemsida http://www.rfss.se. Göran Hägglund deltog med ett trevligt tal men vi fick inte veta något nytt. Det var också trevligt att få träffa Anders Milton. Tråkiga nyheter från Landstinget i Kronoberg var att de ska spara 30 miljoner på psykiatrin. Man har gjort en utredning och utifrån den bestämt sig för att det går att göra rationaliseringar. Det kan inte vara riktigt. När alla talar om att prioritera och satsa på psykiatrin verkar detta orimligt. Många från verksamheterna var djupt bekymrade.

Tåget är försenat så jag får gott om tid att läsa tidningen. Hittar en bra kolumn av Susanna Popova i Svenska Dagbladet med titeln: ”Vi ska älska människor lika mycket som miljön” Hon refererar till boken Cool it av Björn Lomborg. ”Lomborgs tankemodell är intresseväckande för den som i grunden ser människan som överlevnadsduglig. Och ovälkommen för den som hellre fokuserar på motsättningar mellan människa och miljö. Han gör det enkla konstaterandet att det är bättre att oroa sig för hur det är nu, än om hur det är om hundra år. Och att det därför är bättre att ta hälften av Kyotokostnaderna och ge vatten, malariabekämpning, hälsovård och utbildning åt dem som saknar det nu. Då motverkar man den sociala utsatthet som gör att människor lättare blir offer för klimatförändringar.” Hon har rätt det verkar faktiskt som vi har lättare att engagera oss i miljön än i hur människor har det. Något att tänka på.

* * *

12 november 2007
På tåget till Växjö funderar jag över dagen. Vi har haft Styrgruppsmöte för Psykosregistret och sedan ”registerstödjar-möte”. Det var trevligt att träffa de andra ”registerentusiasterna” men det är verkligen många svåra frågor att ta ställning till. Hur vill vi ha det i framtiden? Socialstyrelsen har ju gjort en rapport till regeringen som Du kan läsa på deras hemsida men många av de aktuella praktiska frågorna löses inte av den. Kvalitets Stjärnan var representerade med några personer och vi diskuterade mycket hur vi ska kunna koppla ihop Psykosregistretet och Stjärnan för att det ska bli riktigt bra ur alla aspekter. Alla goda idéer behövs…..

* * *

11 november 2007
Nu har en helg gått så där otroligt fort igen…. . Jag har satt i innanfönster i vårt gamla hus. Det blir så märkvärdigt tyst när de kommer på plats och så mycket bättre isolerat än med de vanliga dubbla kopplade fönstren. Men det är mycket jobb. Samtidigt känner jag mig så nöjd när jag tittar på mitt igenklistrade fönster med en rena vita vadden mellan rutorna….. Lite bomull mot den hårda verkligheten där ute – kan behövas.

Avslutade förra veckan med två Uppsala evenemang. Först på torsdagen en föreläsning på Forum för vårdbyggnadsforskning´s höst möte och sedan på fredagen genom att delta i Uppsalas psykiatrivecka. Undrade på onsdags kvällen intensivt vad jag hade att säga till professionella som sysslade med vårdbyggnader och planering. När jag kom dit var det ett mycket större möte än jag trott och många arkitekter….. Gott nog för självkänslan fick jag ett positivt mail på torsdag kväll från en psykiater vars fru är arkitekt och som varit i Uppsala…… Tänk vad världen är liten. Psykiatriveckan i Uppsala hade varit en riktig succé med över tre hundra besökande på flera av föreläsningarna. Även fredag eftermiddag med temat psykisk hälsa var välbesökt. Vi konstaterade att även om Uppsala på många områden ligger väl till när det gäller insatser till barn och ungdomar med psykisk ohälsa så finns det jättemycket mer att göra.

Sitter nu och funderar över den kommande veckan. Ska vara i Växjö på tisdag på rikskonferens om psykiatri med temat vad hände efter Milton. Både Socialministern och Milton själv ska vara där men vad ska jag säga……. Känns som jag sagt allt så många gånger att alla hört allt……

* * *

06 november 2007
Mötesplats psykiatrisamordning i Göteborg idag och imorgon. Jag kan tyvärr bara vara med idag men det har varit en riktigt bra dag. Många hundra människor från både kommun och landsting. Många politiker som varit aktiva och deltagit i diskussionen. Redovisningarna av projekten var riktigt bra och gav många tankar. Titta på hemsidan:
www.gr.to/grinnehallsmeny/socialaomradet/psykiatri/projekt/
psykiatrisamordning...

* * *

05 november 2007
Vi har förlorat en av de stora förkämparna för bättre schizofrenivård, en seriös forskare, en hederlig och snäll arbetskamrat och en god vän. Nåddes idag av budet att min tidigare chef och arbetskamrat i olika sammanhang under många år, professor Frits-Axel Wiesel avlidit i helgen. Det känns så overkligt och alldeles för tidigt. Han hade så mycket kvar att uträtta och en familj som han höll av så mycket. Ja livet är svårt att förstå – mina varmaste tankar till Frits-Axels fru och dotter.

* * *

04 november 2007
Hörde just en mycket bra krönika av Håkan Jäder på radion i programmet ”Efter tolv”. Handlade om vad han tänkte och mindes när han tittade i sitt fotoalbum. Om hans döda föräldrar och om hans brorsa som dog när han bara var 43 år. ”Tunga grejor”, säger sonen uppskattande som sitter bredvid och kör bilen. Vi är på väg hem från Motala. Var i går på kyrkogården och tände ljus på mina föräldrar och min brors grav. Kanske därför radiokrönikan kändes extra aktuell. Det är nyttigt med punkter i tillvaron som gör att man måste tänka till extra. Det ger nya perspektiv….. Det finns verkligen mycket att tänka på just nu….. Det är lätt att veta hur det inte borde vara men mycket svårare att säga hur man ska göra för att hitta bra lösningar.

Jag har, under den senaste, tiden grubblat mycket över hur vi ska få till en ökad tillgänglighet till insatser för att motverka psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. Ja hur ska vi över huvud taget få till en verklig satsning på barn och ungdomar. Det måste gå att göra insatser idag som lönar sig först senare. Vi måste kunna hitta sätt att investera i våra barns framtid. Vi måste ha råd, vi måste få till de tekniska lösningarna och vi måste utvärdera det vi gör så att vi lär oss göra det bästa….. Det måste gå….

* * *

02 november 2007
Utredningsresultat Nu har Socialstyrelsen på sin hemsida lagt ut rapporter och resultatet av flera av utredningsuppdragen som de haft. Det handlar om olika kompetensutvecklingsbehov och kvalitetsregister. Titta på hemsidan : Jag tycker att Anders Printz och övriga gänget i NU!-projektet gjort ett riktigt bra jobb. De är verkligen ambitiösa och försöker få mycket gjort på kort tid. Däremot känner jag mer oro för de frågor som sköts eller borde skötas av en del andra delar av Socialstyrelsen. Tycker att de gömmer sig bakom Nu!-projektet som faktiskt inte kan fixa allt. De ordinarie enheterna har ju kvar sina uppdrag, NU!-projektet ska ju vara det där extra eller…..

* * *

31 oktober 2007
Motala Idag seminarium i Motala om hur vi kan förebygga självmord. Jag är här tillsammans med SPEC ordförande Marianne Åström. Trodde att jag blivit inbjuden för att jag kommer från Motala men det visade sig att varken Marianne eller arrangörerna visste det. Oavsett detta var det en mycket trevlig eftermiddag. Det var en imponerande skara människor de hade samlat. Medarbetare från socialtjänsten, fältarbetare, boendestödjare, skolans elevvård, räddningstjänsten, missbruksenhet mm och från landstinget fanns både barn- och vuxenpsykiatri representerade. Jag kan inte på rak arm minnas något annat tillfälle vid ett lokalt seminarium med en så bred representation som detta. Diskussionen var föredömligt öppen och uppriktig. Jag tror att det kan bli något riktigt bra av detta samarbete om de fortsätter att träffas så här över gränserna. Det är bara att önska lycka till. …och jag känner mig lite stolt över Motala.

Och Schenström affären skenar vidare. Undrar om det är riktiga proportioner på denna historia. Upprördheten är så magnifik från många olika håll – men det känns som det finns mycket annat i samhället som vi borde reagera mycket mer på. ….men vi väljer kanske hällre en fråga som är lätt och till intet förpliktigande att leva rövare om. Kommer att tänka på historien om synderskan som skulle stenas i Bibeln. Alla fromma välutbildade män som trodde att de skulle få medhåll av Jesus om att dödstraff borde utdömas för detta äktenskapsbrott men som får till svar ”Den som är utan skuld, kasta första stenen….. Men i vårt frigjorda, toleranta, upplysta samhälle far då stenarna så det viner...... Dessutom kan jag inte frigöra mig från tanken att det är något lurt i alla dessa ”avslöjanden” det är liksom för klumpigt…. Men verkligheten kanske är värre än dikten?

* * *

19 oktober 2007
Nu var det längesedan jag ägnade mig åt dagboken. Inte för att det inte har hänt något utan tvärt om. Det har hänt massor, bland annat:

8 oktober Örnsköldsvik där jag var med på en samverkansdag ”På samma spår”. De har jobbat bra, tagit fram en konstruktiv rapport och hade samlat mycket folk även politiker. Ytterligare en sådan där dag som gör att man får stort hopp in för framtiden.

9-10 oktober var det Kvalitetsregisterdagar i Stockholm. I flera sammanhang nämndes psykiatrin, tyvärr då med anledning av att vi ännu inte har tillräcklig anslutning till registren och inte data som kan användas för förbättringsarbete. Men vi får ändå se det positivt att vi omnämns. Men ändå kan jag inte låta bli att reta mig på att Kjell Asplund, Socialstyrelsens generaldirektör, tycker sig ha rätt att vara så negativ mot psykiatrin för att vi ännu inte fått till fungerande register. Socialstyrelsen själv då? I hur många år har vi från verksamheterna skickat in uppgifter om tvångsvården utan att få tillbaka en enda användbar sammanställning? Och hur pinsamt är det att det inte finns ett fungerande patient/vårdregister som ger oss information om hur många som vårdas enligt LRV ( Lagen om psykiatrisk tvångsvård) Nej, jag tycker att han borde sopa utanför sin egen dörr först.

Världsdagen för psykisk hälsa var den 10 oktober. NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa hade flera olika aktiviteter. Manifestationen för arbete på Sergels torg följdes av ett seminarium på eftermiddagen med titeln En ny och bättre psykiatri där jag fick vara med och tala. Åsa Moberg, Danuta Wasserman och representanter för NSPH var också med. Se mer om programmet på http://www.nsph.se. Det blev en positiv och bra eftermiddag.
Jag har just läst Åsa Mobergs bok om Florence Nightingale. Jätte bra! Tänk att denna stridbara samhällsdebattör med enorm kunskap om ekonomi, statistik, medicin, politik, administration mm blivit omgjord till en symbol för den uppoffrande, underdåniga pliktvarelsen som tjänar sina medmänniskor. Tänk att vi gått på det. Läs boken och njut av berättelsen om en häftig kvinna värdig att vara en förebild för kvinnor fortfarande år 2007 trots att hon levde på 1800-talet. Ett citat om ledarskap och organisation skrivet av Florence: ”Själva kärnan i allt som är väl organiserat är att alla ska utföra sitt eget arbete på ett sådant sätt att det hjälper alla de andras arbete, inte hindrar det.” Tänk om vi kunde leva upp till det…..

15 oktober på em. var jag på möte med den grupp ST-läkare som jobbar med de utbildningsdagar som ska anordnas för blivande doktorer och specialister runt om i landet under 2008 och som är den present som SKL ger Läkarsällskapet på sin 200 årsdag. Det är så kul att träffa unga doktorer som vet att de vill syssla med psykiatri. Tyvärr så hör jag ofta någon, även psykiatrin själva, säga att ingen vill bli psykiater men det är ju inte sant. Det finns ett klart intresse bland unga för psykiatri men det finns fortfarande massor av fördomar och en negativ inställning som möter den som säger att han eller hon vill bli psykiater. Klart de vill…. Det är ju den roligaste, mest spännande specialitet som finns – aldrig att jag ville byta om jag fick välja om.

16-17 oktober hade vi samling med Kontaktmanna gruppen. Det är representanter för alla landsting, utsedda av sin Landstingsdirektör, som träffas för att informera sig, diskutera och aktivt arbeta med aktuella frågeställningar två gånger om året. Jag tycker att det var ovanligt vitalt och fullmatat denna gång. Barn och ungdomspsykiatri, psykiskt störda lagöverträdare, kvalitetsregister, produktionssiffror, kompetensutveckling, läkarrekrytering, sjukskrivningsrekommendationer och mycket mer hann vi med att diskutera.
P-O Sjöblom var med och berättade att han dagen innan officiellt börjat på Socialdepartementet på halvtid som expert och ansvarig för planering och koordinering av psykiatriarbetet. Läs pressmeddelandet: http://www.regeringen.se/sb/d/9644/a/90441

I går var jag tillsammans med Gunilla Strand i Umeå och träffad utbildningsanordnare för sjuksköterske-, socionom-, arbetsterapeut-, sjukgymnastutbildningarna. Det blev ett mycket spännande möte som ledde till nya träffar för att se om det på något sätt går att få till gemensamma moment kring psykisk hälsa för alla dessa och kanske fler utbildningar. De ska ju jobba tillsamman i team sedan……

Nu, fredagen den 19 oktober sitter jag på tåget hem och myser över att SKL:s styrelse idag efter förslag från sjukvårdsdelegationen fattade beslut om ett positionspapper om insatserna till psykiskt störda lagöverträdare. Det är det dokumentet som vi brottats med under hela detta år och nu är det alltså klart. Det känns riktigt häftigt. Jag tror, vill tro att det också kommer att spela roll för att vi ska få till en bättre vård och omsorg till människor med komplicerad problematik. Att såväl kommuner, landsting och staten ska bli bättre på att ta sitt ansvar. Fortsättning följer……

* * *

03 oktober 2007
TOP-nätverkets nationella konferens
Intensiv dag som inleddes med TOP-nätverkets nationella konferens i Stockholm. Ett hundratal entusiastiska psykosvårdmänniskor från hela landet – vilken härlig samling. Det låter kanske konstigt men på något sätt så känns det så hemtamt en sådan här dag. Kanske är det inbillning men det känns som det blir en viss stämning i en samling med människor som jobbar med psykosvård. Som om det är en viss sorts människor som söker sig till det arbetet och det är ju i de sammanhangen jag jobbat mesta delen av mitt liv……. I alla fall så var det en bra dag. Vi lyssnade till Socialstyrelsen, Nu!-projektet med Anders och Susanne som berättade om Socialstyrelsens fortsatta stöd till olika projekt och att Susanne särskilt ska se på vilket sätt Nu!-projektet kan stödja de nätverk som bildats. Så kom Karin Tengvall och Carina Gustavsson från IMS och beskrev sitt arbete med att få fram vad som kan sägas vara psykosociala metoder som har vetenskapligt stöd. De beskrev den kunskapsöversikt kring psykosociala insatser vid schizofreni som presenterades förra året. På eftermiddagen fick vi höra om Studentstödet i Uppsala http://www.studentstodet.uppsala.se och projekt Källbäck i Gävle som på olika sätt är stöd till ungdomar. Dagen avslutades med Andreas från Balans som beskrev Coachingprojektet i Stockholm och mer om brukarinflytande http://www.inflytandeguiden.se. Föreläsningsbilder kommer att läggas ut på TOP-natverkets hemsida. http://www.topnatverket.se

Den spännande psykiatrin
Rusade sedan vidare till Johan Cullbergs seminarium på Ersta Sköndal Högskola. Han har en gästprofessur där. Tillsammans med Natur och Kultur där han nyligen givit ut sin bok ”Mitt psykiatriska liv” ordnade han nu ett spännande seminarium med omväxlande innehåll. Där fanns Lars Farde med senaste kunskap om hjärnan från forskning med hjälp av avbildningstekniker som PET via Anne Stefenson, Daniel Frydman och till sist Christoffer Rahm en ung blivande psykiater. Det var en välbesökt eftermiddag med ett blandat innehåll både bland de som talade och publiken. Johans bok är mycket intressant och speglar psykiatrin ur olika perspektiv och tidsepoker.
Tyvärr blev det på slutet av seminariet en lite uppgiven stämning, tycket jag, och en bild av nuvarande psykiatri som en specialitet som inte kan se människan. Jag kan inte hålla med om det. Det finns många goda medarbetare med stor förmåga att rymma både hög kompetens om hjärnans funktioner, god kunskap om hur det är att vara människa och rika färdigheter och förmågor när det gäller att möta människor. Som tur är så behöver vi inte välja man kan omfatta flera dimensioner samtidigt. Våra beskrivningar och förklaringsmodeller om hur en människa fungerar blir ju ändå förenklingar oavsett vilken teori vi använder. Det är väl just det som är tjusningen med psykiatri.

* * *

12 sep 2007
Var i går i Trelleborg och medverkat under den första av deras två Psykiatridagar. Massor av människor kom till Parken. Jonas Hallberg var konferencier och höll ihop det på sitt trevliga sätt. Dagen inleddes av Jo Loughran från organisationen Rethink i England pratade om hur vi ska rå på fördomar. Sofia Åkerman berättade på ett mycket personligt och intressant sätt om sitt liv och hur hennes självskadebeteende och ätstörningar påverkat hennes liv. Hon var inlagd under flera år men hade nu hittat ett sätt att hantera sig själv. Det var mycket starkt att höra henne. Anne-Sofie Saxare-Furst pratade om det goda samtalet och jag om psykisk hälsa i samhället. På kvällen träffades ett 20-tal lokalpolitiker och tjänstemän från Vellinge, Svedala och Trelleborg och motsvarande landstingsverksamheter. Det var mycket givande. Per Granvik som är projektledare för Miltonprojektet var initiativtagare. Klart bra idé.

Så i dag var det summering av KPM projektet (Komplexa vårdbehov, Psykisk sjukdom och Missbruk). Lena Molin och Sven –Erik Alborn med flera har verkligen slitit på. Lena har fått ihop mycket information och rapporten innehåller en hel del. Det vi konstaterade på mötet idag är att vi i mycket ser samma problem som vi såg för 10 år sedan. Samtidigt kan man se att det är otroligt mycket aktiviteter på gång ute i kommuner och landsting. Det är mycket som är annorlunda, som kommit mycket längre. Men det behövs mer kunskap. De 5 konferenserna ”Hur kan vi hjälpas åt?” var mycket uppskattade. Dokumentation från dessa finns att hämta på www.sn-dd.se.

Nej nu är det läggdags. Har just fått hjälp av sonen med bilder på engelska till föredrag på EUFAMI –konferens i Polen i helgen som kommer. Tänk vad naturligt det är med både engelska och datorer för våra ungdomar. Så mycket lättare vissa saker ändå är för dem.

* * *

05 sep 2007
I går eftermiddag var jag i Uppsala och berättade om Psykiatrisamordningen för ett 70-tal personer från min klinik, verksamhetsområde psykos vård och psykiatrisk rehabilitering. Det var så roligt och inspirerande att träffa en massa gamla arbetskamrater. Jag kände så tydligt att det mesta av det jag kan och de grundtankar om en välfungerande vård har jag fått med mig därifrån. I går fick jag nya idéer från de diskussioner vi hade om hur de tyckte att deras vård skulle kunna bli ännu mer attraktiv.
Åkte sedan till Stockholm för att träffa politiker. På tåget på vägen hem träffade jag Lisa Ekselius professor i Uppsala med stort intresse för klinisk psykiatri. Vi bekymrade oss tillsammans över läget inom svensk psykiatrisk forskning. Det behövs verkligen en rejäl satsning på verksamhetsnära forskning.

Idag har jag varit på seminarium om ersättningsmodeller anordnat av Nätverket uppdrag hälsa www.natverken.se Titeln på mitt inlägg var ”Är psykiatrisk verksamhet speciell eller går det att styra utifrån behov.” Vi var flera som konstaterade att även om psykiatrin har vissa speciella förutsättningar genom att ha ett uppdrag som innebär att möta en mängd skiftande behov så kan den styras, mätas och ersättas på samma sätt som övrig vård. Det var ett bra seminarium som belyste många olika infallsvinklar. Det är dock lätt att hamna i tekniska lösningar av olika ersättningsmodeller och tappa bort behoven tycker jag. Om vi mäter det vi producerar, ja även när vi mäter det folk efterfrågar och får så vet vi inte att det motsvarar behoven. Mycket av vår dimensionering av vården bygger på föregående år som bygger på föregående år……. Vi har lite underlag som skildrar hur behovet ser ut för olika åldrar, kön, i olika sociala miljöer osv. i Sverige idag. Jag tror att vi skulle behöva göra mycket mer där.

Avslutade kvällen på möte hos Föreningen för psykisk hälsa. Trevliga och spännande diskussioner. Har ni varit inne på den hemsidan? www.sfph.se Där finns mycket bra information, tips om litteratur och material. Jag träffade Eggert Nilsen där som höll i handledningen på avd 143 på Ulleråker när jag började där 1983. Han var lätt att känna igen och fortfarande intensivt intresserad i frågorna. Att se honom väckte en massa minnen. Minns saker vi diskuterade på handledningen. Ofattbart att det är så länge sedan. Jag känner mig verkligen inte 24 år äldre än då – kul när cirklarna sluter sig igen.

* * *

29 aug 2007
Nu är hösten igång på riktigt och dagarna fulla av möten. Kul. Igår eftermiddag träffade jag ett 20-tal säkerhetsansvariga från landstingen runt om i Sverige. Alla verksamheter ska numera ha säkerhetsansvariga för tvångsvården. Socialstyrelsen har gett ut en författning och en säkerhetshandbok. Trots detta är det inte solklart hur det nya regelverket ska tillämpas. Det blev många intressanta diskussioner igår om allt från säkerhetsklasser till personalpolitik.  Vi kom överens om att det är bra att samråda över landet och bestämde ny träff i början av december.

Idag startade förmiddagen med möte på Socialstyrelsen med den grupp som ska jobba med utredningen kring kompetensutveckling av baspersonal. Så var det lite kvalitetsregister möte och på slutet av dagen lyssnade jag på ett seminarium om forskning. Vill Sverige ha en svensk hjärnforskning?  Det var en panel bestående av svenska hjärnforskare: Arvid Carlsson, Pam Fredman, Bengt Winblad, Hugo Lagercrantz, Anders Lansner, Dan Larhammar och Lars Olsson höll korta anföranden där de presenterade några exempel på ”den oväntade nyttan” av grundforskningsupptäckter. Därefter kompletterades panelen med forskningspolitiker från alla partier. Det blev en mycket intressant eftermiddag där alla var rörande eniga om att vi behöver en bra svensk hjärnforskning med mer resurser än i dag. Torsten Wiesel som sedan många år är verksam i USA var också med i avslutande diskussionen. Han visade tydligt att ska vi kunna hänga med i den internationella konkurrensen behövs både mer resurser och en koncentration till ett mindre antal Universitet.  Nästa år ska det komma en ny forskningsproposition så diskussionerna lär gå vidare. SVT 24 filmade och delar av mötet sänds på tisdag kl. 12. Det var inte många där från psykiatriområdet. I alla fall inte som jag kände igen. Träffade Lars Gunne som var professor på Ulleråker när jag började där -84. Han är så aktiv och kunnig fortfarande. 

* * *

27 aug 2007
Började dagen med en radiodebatt i P1-morgon med Marcus Heilig. Han hade skrivit en DN debattartikel i gårdagens tidning: www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=684833. I den fanns många kloka tankar och riktiga analyser även om det kunde tolkas som lite väl extremt i vissa formuleringar. Jag blev orolig att media skulle leta fram någon som blev provocerad av formuleringarna om att psykoterapiinslagen i specialistläkarutbildningen måste ändras och att det skulle bli en debatt där det framstod som vi var mycket splittrade inom psykiatrin. Därför sa jag ja  till att vara med när radion ringde. Jag tror att det är viktigt att vi kan visa att vi är överens om de stora tagen inom psykiatriområdet. Sedan ska det finnas gott om utrymme för en konstruktiv diskussion som utvecklar och förbättrar. Men det är viktigt att vi verkar trovärdiga som profession så till vida att det finns en gemensam kunskap som man kan lita på att bli behandlad efter. För det finns det ju.

* * *

24 aug 2007
Varit i Skellefteå i dag och träffat Norrlandspsykiatrin. Det handlade bland annat om läkarrekrytering. De på gång att göra en gemensam regional aktionsplan vilket lät mycket klokt. De har engagerat några ST- läkare att vara med och tänka. Raffaella Björk från KS var där och berättade om den handledarutbildning de gjort i Stockholm. Det kändes som en mycket konstruktiv stämning och att de verkligen satsar på att hitta former för att göra psykiatrin än mer attraktiv för unga doktorer. Vi konstaterade tillsammans att psykiatrin har ett image problem. Vi har svårt att visa fram och nå ut med det som är positivt. En av ST doktorerna sa på tal om att vi ofta låter som att det var bättre förr: Men när hade psykiatrin sin glansperiod då? Fniss i publiken. Jag konstaterade för mig själv att det måste vara nu. Aldrig tidigare har vi haft så stor efterfrågan på våra insatser som nu. Aldrig tidigare har vi haft så höga krav på resultat och på goda levnadsförhållanden för personer med psykiskt funktionshinder tror jag. Aldrig har vi haft så mycket kunskaper och behandlingsmetoder att tillgå som nu. Det är bara att räta på ryggen, lyfta blicken och ta vara på möjligheterna….. sa jag bara?

* * *

16 aug 2007
Jag hittade den här texten i en annons i DN idag:

En som delar våra värderingar tack!
En bättre vardag till de många människorna – en inspirerande vision för oss på X. Inspirerar den dig? Den väcker tankar om stor ambition men också stor respekt inför uppgiften. Just ambition och ödmjukhet är viktiga delar av vår …kultur. Andra delar av vår kultur som gör det så roligt att jobba på X är att jobba i team, finurligheten – att göra annorlunda, viktigheten av prislappen och utmaningen att kunna ta ansvar och just att vara på väg – på väg mot en bättre vardag för de många människorna!!


Vem kommer den ifrån tror ni. Vad är det som ska ge människor en bättre vardag. Ambition, respekt, ödmjukhet, teamarbete, ansvar det låter ju som om det skulle kunna vara psykiatrisk vård eller rehabilitering men X är lika med IKEA. De söker en assistent till HR managern (personalavdelningen) och ska bland annat jobba med implementering av IKEAS nya People Strategy. Något för oss i vård och omsorg att fundera över, ja för hela samhället kanske…. För visst verkar det som om samhället behöver ”en bättre vardag för de många människorna” om man ser till ohälsotalen, till ensamhet bland äldre och brist på meningsfull sysselsättning för många. Men jag tror inte att en ny möbel från IKEA räcker för att förändra den psykiska hälsan. Inte är det väl prylar vi lider störst brist på?

Nya riktlinjer från Socialstyrelsen för att minska sjukskrivningarna kommer inte heller att räcka för att förbättra den psykiska hälsan. Vi måste få såväl optimal vård och behandling som en möjlighet att kunna fungera på arbetsplatsen, i skolan efter vår förmåga och vi måste ha ett sammanhang, en tillhörighet. Det som får oss att våga, att orka kämpa, bryta upp och förändra är kärlek och relationer till andra människor sa de på radio nyss. Ligger väl något i det även om det låter lite långfilmsromantiskt. Ja, jag tror att vi måste ”möblera” vårt samhälle med mer sammanhang, tillhörighet och delaktighet – och det ska gälla alla.

Sitter i min ensamhet och skriver på en massa texter som måste ut nu i olika sammanhang. Bra att sitta ensligt i en stuga i skogen när det regnar. Kan få tänka en tanke till slut utan avbrott – härligt. Bara jobbigt när man måste ut i regnet för att komma till dasset. Allt har en baksida….

* * *

14 aug 2007
Hurra! Fler enheter runt om i Sverige har hört av sig och vill ha hjälp att komma igång med registreringar i Psykosregistret. Tänk om det lossnar nu. Vi måste skynda oss att få till en pappersversion av en förkortad variant av frågeformulär som passar att använda även för den som varit sjuka länge för data versionen dröjer nog ett tag till.

* * *

05 aug 2007
Idag finns en artikel om Sven, en av Sveriges farligaste män. Besatt av upprättelse är rubriken och det handlar om mannen som sköt ihjäl polisen i Nyköping i juni i år. Göran Fransson beskriver vad som föregått händelsen i Nyköping och ger en bra beskrivning av hur fel det i vissa extrema fall kan bli. Det är viktigt att samhället hittar bra sätt att hantera de ytterst få (men varje fall är förstås ett för mycket) personer som på grund av psykisk sjukdom eller en mycket allvarlig psykisk störning kanske för lång tid är farliga. Om man drabbas av ett sådant tillstånd och trots behandling inte blir bra måste samhället ta hand om en sådan person på och ge bästa omvårdnad samma sätt som vi tar hand om någon som har en obotlig kroppslig sjukdom. Samtidigt måste vi vara tydliga med att detta är ovanligt. I artikeln beskrivs ett antal kända fall och det handlar om en handfull under 30 års tid.

Jag träffade i början av veckan en norsk journalist som skriver i den norska tidningen Psykisk helse. Hon förvånades över att den svenska debatten om psykiatri i så stor utsträckning utgår från våldsdåd och psykiatrins misslyckanden. Hon undrade varför vi inte mer debatterar hur vi vill ha insatserna. Jag fick intrycket av att hon tycker att i Norge är det en intensiv debatt om hur vården ska utformas för att ge patienterna ökat inflytande, bättre livskvalitet osv. Jag kan bara hålla med henne om att det är en bit kvar innan vi får till en samhällsdebatt om hur vi på bästa sätt stöder psykisk hälsa. Grubblar mycket just nu på hur vi ska kunna lyfta fram även de positiva dimensionerna i svensk psykiatri samtidigt som vi aktivt jobbar med att förbättra allt som behöver bli bättre – det är en utmaning!

* * *

03 aug 2007
Lite mindre arg idag men fortfarande upprörd. Reaktionerna blev precis som jag var rädd för. Flera skriver att satsningarna inte gett effekt. Alla börjar med att säga att satsningarna inte gett effekt att det sedan sägs att en del positibvt hänt kommer bort. Widar Anderson i Folkbladet konstaterar att psykiatrin fick sig en skrapa och det är bra. Men visst det finns mer nyanserade kommentarer också. Hittade Ulrika Holgersson i Skånska Dagbladet som skriver:

Den här situationen kan emellertid också skyllas på ett slags systemfel i välfärden. För den så kallade psykiatrireformen från 1995, som innebar att kommunerna tog över ansvaret för de psykiskt funktionshindrade, för att öppna för att de skulle kunna få ett så normalt liv som möjligt, har inte fungerat riktigt som det var tänkt. Därmed inte sagt att det vore bättre att gå tillbaka till det gamla systemet med stora mentalsjukhus. Men det har uppenbarligen saknats resurser, kompetens och politisk vilja eller kraft att genomföra reformen. Trots att regeringen, efter förslag från Nationella psykiatrisamordningen och dess ledare Anders Milton, pytsat ut 700 miljoner kronor de senaste två åren är bristerna fortfarande betänkliga. Det stod klart när Socialstyrelsen lämnade sin slutrapport i går, om hur pengarna kommit till nytta.

Glädjande nog har de senaste anslagen möjliggjort att man nu i kommuner och landsting på allvar satt sig ner för att se över behoven och planera ett fortsatt samarbete. Men det har inte räckt för att vi ska få se några genomgripande resultat bland patienterna i allmänhet. Inte minst gäller det primärvården och den psykiatriska öppen- och slutenvården.

Det är inte en helt lätt situation för rikspolitikerna. Å ena sidan är kommunerna ofta negativt inställda till att staten öronmärker pengar för särskilda ändamål. Å andra sidan riktas kritiken för psykiatrins brister ofta naturligt mot den nationella politiska nivån. Scenariot påminner egentligen om det inom skolans område, där kommunalisering och decentralisering resulterat i sparkrav och stora kommunala och regionala skillnader.

Rimligen bör det istället bli tal om någon slags kompromiss, där kommunerna med sin närhet till patienterna fortsätter att ha huvudansvaret för den enskilde medborgarens psykiska hälsa. Samtidigt som, i linje med Miltons uppfattning, staten måste utöva en mer planmässig styrning och långsiktig kontroll. Genom kontinuerliga samtal går det förmodligen att hitta en balans mellan statlig och kommunal nivå, också rent ekonomiskt. Allt annat vore ett förfärligt misslyckande. Ty trots att vi lever i materiellt överflöd har vi ännu inte lyckats lära oss att ta helt och fullt hand om varandra.

Bra eller hur?

Själv tänker jag att jag måste, minst, skriva något i Läkartidningen, kanske några lokaltidningar och Dagens Samhälle. Eftersom flera av dem har sommaruppehåll så finns ju lite tid. Vet inte riktigt vad man kan skriva bara. Risken är överhängande att i och med att jag jobbar på SKL så blir allt jag säger bara att vi går i försvar för kommuner och landsting och så viftas det bort. Det är svårt att veta hur man gagnar saken på bästa sätt. Det är ju bara det som är viktigt. Att det verkligen blir positiva förändringar ute i samhället för alla som behöver hjälp för psykisk ohälsa.

* * *

01 aug 2007
”Kan aldrig någonting få vara bra när det handlar om psykiatri” var min första känsla när jag läste DN debatt artikeln i morse? Det har kommit en ny rapport från Socialstyrelsen idag http://www.socialstyrelsen.se. Och med anledning av den skriver de tre rapportförfattarna en debattartikel som fått rubriken ”Extrapengarna till psykiatrin utan effekt hos patienterna”. Rapporten är ganska positiv och lyfter fram att det faktiskt hänt en hel del ute i kommuner och landsting. Läser man den ser man att Kommuner och landsting samverkat kring de flesta projekten, att de som målgrupp har personer med stora och omfattande behov. Det vill säga man har i stor utsträckning uppfyllt det uppdrag som var knutet till pengarna. Eftersom det handlade om en kortsiktig satsning som snabbt skulle sjösättas, vilket Socialstyrelsen då trodde skulle bli mycket svårt för Kommuner och landsting att klara, är det förvånande att Socialstyrelsen har mage att vara förvånade över att inte mer har hänt. Dessutom pekar ut en mängd områden som inte har berörts av satsningarna och låter förvånade över det också när det faktiskt var områden som inte omfattades av satsningen. Jag förstår att de gör så för att visa staten att det behövs mer satsningar men samtidigt blir det så taskigt mot alla dem i kommuner och landsting som slitit hårt för att fixa förbättringsarbete samtidigt som det ordinarie arbetet ska gå vidare. Känslan i budskapet för medarbetarna i vård och omsorg riskerar att blir: ”Ok ni gjorde det ni skulle och riktigt bra men varför gjorde ni inte mer?” Känslan hos allmänheten riskerar att bli: ”Där ser man, psykiatrin är inget att ha, de kan inte göra sitt jobb” Den allra värsta risken är att Socialstyrelsen, tvärs emot vad de vill åstadkomma, får politiker att känna ”Vi kan inte satsa pengar på psykiatriområdet som det är just nu för det ger inga förbättringar för patienterna”. Det här är inte vad medborgarna patienter/klienter och medarbetare behöver. Vi behöver en framtidstro. Hopp om att det lönar sig att vi försöker. Det tydliga budskapet från Socialstyrelsen borde ha varit: ” De satsningar som gjordes har gått över förväntan. Flera av de mål med satsningarna som man knappast vågade hoppas på har redan nu uppfyllts. Nu återstår att se till att satsningarna fortsätter och det förändringsarbete som gjorts utvecklas vidare och kommer patienter och klienter till del och att det följs upp så att det tydligt går att se. Det finns dessutom ett stort förbättringsbehov inom andra delar av psykiatriområdet som vi nu anser att alla aktörer måste göra sitt för att ta itu med. Som vi alla vet kan begränsade och kortsiktiga satsningar bara ge små förändringar men erfarenheterna från dessa satsningar ger hopp om att en långsiktig och kraftfull satsning kan ge stora förändringar” Ska det vara så svårt? På SKL bestämde vi oss för att ta fasta på det positiva i rapporten och skriva lite om det på Webben: http://www.skl.se. Men jag skulle vilja skriva ett argt svar i DN men alla säger att det får du aldrig in. Känner mig arg och sur som Lilla My – varför är alla så dumma?

* * *

25 juli 2007
Vilken skillnad det blir med nybyggda lokaler!
Nu har jag sett en riktigt fin avdelning med gemensamt utrymme i mitten och små moduler med patientrum runt. En innergård där även de utan frigång kan få gå ut och mycket fina naturmaterial på väggarna. Stämningen hade blivit mycket lugnare. Mindre stök och oro enligt personalen. Var? På Östra sjukhuset i Göteborg.
Jag kände tydligt att det spelar stor roll för hur man känner inför vården om den bedrivs i slitna lokaler eller i nya moderna. Jag tror att alla känner sig mer motiverade, uppskattade och tagna på allvar både personal och patienter när lokalerna är fräscha och ändamålsenliga. På den avdelning på Beroendekliniken på Östra där jag nyss var hade dem förutom fina lokaler också ett ”helt team” att tillgå det vill säga läkare, sjuksköterska, skötare, psykolog, kurator, arbetsterapeut och sjukgymnast. Det fanns också lokaler för tex arbetsterapeuten att ha grupper i. Härligt att se att det börjar finnas slutenvård där man utvecklar innehåll och former. Grattis Göteborg till detta. Så det är bara att hoppas att fler landsting inser att det nu är dags att satsa på slutenvården.

Jo, jag har semester men gjorde ett litet avbrott idag för att vara på ett möte i Göteborg. Sitter på tåget hem nu. Har träffat bland annat Sven Erik Ahlborn och Lena Molin i gamla Milton projektet om psykisk sjukdom och missbruk. Med var också Catarina Norman och Ulla Bertling från Dubbeldiagnos nätverket. Vi spånade bland annat om vad som behöver göras framöver. Var helt överens om att det behövs gemensamma grundvärderingar om beroendevården speciellt när det handlar om personer med både psykisk sjukdom och missbruk. Det är inte rimligt att det ser så olika ut över landet. Erfarenheterna från både Stockholm och Göteborg var att en speciell beroende funktion inom landstinget behövs för att möta behoven. Det behövs specialkompetens för att behandla både missbruk och psykisk sjukdom på ett effektivt sätt i varje fall i inledningen. Utanför storstaden går det kanske inte att ha speciella kliniker, team osv men personer med specialkompetens inom området och en beredskap och ett ansvarstagande för personer med de olika specialbehov av vård insatser som missbruk och psykisk sjukdom kräver måste finnas överallt.

Har ni sett artiklarna om schizofreni i läkartidningen? http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=7117 . Läs och fundera ni också.
Jag kände mig glad över Frits-Axels tydliga markering att vi inte behöver mer "antingen eller"-tänkande utan att vi måste försöka få ihop våra verkligheter.
Själv tror jag på en sårbarhet för att råka ut för negativa konsekvenser av händelser som ökar sårbarheten. En sorts potentierad sårbarhet ju fler riskfaktorer man råkar på. Tyvärr är det en så krånglig teori att jag inte lyckats förklara den begripligt trots att jag tänkt på det sedan jag disputerade 1995. Det blev tydligt för mig då att det sannolikt inte bara var en sårbarhet för sjukdomen schizofreni det handlade om utan att det nog ofta handlade om summan av flera faktorer som gav ett insjuknade. Jag gjorde en gång en bild av en stress-sårbarhets kurva med en massa små stress-sårbarhetskurvor i sig men det blev bara svårt att förstå. Jag tror jag menade så har: Tänk att ärftligheten består i en sårbarhet att få obalanser i systemet av olika stressfaktorer ex infektion under graviditeten, syrebrist vid förlossningen. Om det inträffar får personen en ökad sårbarhet för dysfunktion i systemet som gör att han eller hon är extra känslig för livshändelser under viktiga skeden i utvecklingen som barn, ungdom, vuxen. Om personen råkar ut för en eller flera av dessa händelser och/eller prövar droger osv kanske belastningen blir så stor att sjukdomssymtom bryter ut. Beroende på hur stor sårbarheten är och hur mycket skyddande faktorer och kompensatoriska funktioner personen har kan psykosen få större eller mindre allvarliga konsekvenser för fungerandet. Ja, jag vet att det blir krångligt men om det fanns enkla orsakssamband och en enkel orsak till schizofreni då tror jag att vi hade kommit på det för länge sedan.

* * *

20 juli 2007
Det är skönt med semester. Har varit en sväng på västkusten och upplevt havet både i oväder och sol. Det är som två helt olika företeelser. Precis som livet kan vara. Tänker på den rapport om självmord som kom från Socialstyrelsen och gårdagens mediarapportering. Ta del av rapporten här.

Det är ett svårt område som vi måste våga se. Jag trycker att det är jättebra att det kommer upp till diskussion och att Socialstyrelsen ska ha en eloge för att de denna gång försöker att ha en snabb återrapportering. Visst finns det en del slutsatser som man kan diskutera men i stort måste vi som samhälle bara erkänna att vi inte tagit denna fråga på tillräckligt stort allvar. Det är tre-fyra gånger fler människor som tar sitt liv än som omkommer i trafiken. Fattar vi det? Man kan undra. Om vi jämför de satsningar som görs på ökad trafiksäkerhet med vad som görs för att förebygga självmord så verkar det inte så.

Självklart är det mycket vi behöver göra i vården också. Eftersom det är så svårt att uppmärksamma i tid, att göra rätt bedömningar och vidta effektiva åtgärder utan att kränka människor i onödan så måste vi verkligen arbeta systematiskt med förbättringsarbete. Helena Sifverhielm sa i Aktuellt att detta är en uppgift som vården redan har och det håller jag med henne om men jag är inte säker på att det betyder att det inte behövs resurstillskott. Om vi ska kunna leva upp till att ha en god tillgänglighet, samverkan med närstående och andra samhällsinstanser samt att alltid göra heltäckande bedömningar och kunna erbjuda effektiva insatser så behövs det nog både mer resurser och förbättrade arbetssätt.

Det var ett starkt inslag på Aktuellt när Margit Ferm från SPES beskrev sina erfarenheter, http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=870266. Jag tycker att SPEC är fantastiska i sitt arbete och att det är oförklarligt varför inte samhället utnyttjat dem mer och varför de inte får samma stöd som patient och brukarföreningarna. Titta på deras hemsida: http://www.spes.nu där kan du hitta massor av bra information.

Inom Sveriges Kommuner och Landsting intensifieras satsningar på patientsäkerhet. Detta är en typisk patientsäkerhetsfråga inom psykiatriområdet. Vi måste komma igång och jobba så som man gjort med flygsäkerheten. Det vill säga vi måste lära oss att känna igen risksituationer och förebygga att sådana uppstår för att på så sätt se till att sådana händelser som att en person som har kontakt med vården ändå tar sitt liv inte sker. Samtidigt vet vi som jobbat inom området att det nästan är omöjligt att alltid kunna förhindra självmord men vår målsättning kan inte vara någon annan än att vi ska försöka göra det till 100%. http://www.skl.se/artikel.asp?C=361&A=47164

Så min slutsats blir att det är bra att bristerna i vården kommer fram, att det blir tydligt att vi har en för låg ambitionsnivå i samhället när det gäller psykisk hälsa och ohälsa och att det faktiskt finns en massa kunskap som vi skulle kunna utnyttja bättre. Så ett litet stridsrop mitt i sommaren lyder:
Kom igen allihop, politiker, beslutsfattare, vårdfolk och andra professionella, patienter, klienter, anhöriga, medborgare, tillsammans ska vi kämpa för att ingen som sökt hjälp ska ta sitt liv för att han eller hon inte fick den hjälp som behövdes!

* * *

11 juli 2007
Göran Hägglund ägnade en stor del av sitt tal till psykiatrifrågor. Inte bara nämnde det i förbigående utan lyfte fram flera aspekter. Det var modigt av honom och jag blev klart imponerad och glatt överraskad att han var beredd att ta upp detta som en viktig del i Almedalstalet. Det kändes som en bekräftelse på att det faktiskt kommer att hända saker under hösten. Tyvärr så verkar rubrikerna i media mest vara mer tvångsvård och det var ingen stor del av hans budskap. Tvärt om var det ökad tillgänglighet, bättre innehåll, fler läkare som vill bli psykiatriker och som var genomgående tema.

På förmiddagen var jag på möte som arrangerades av Sveriges Frivilliga Samhällsarbetare och KRIS. De beskrev något som kallas visionsrum på fängelserna som ska hjälpa människor att förbereda sig inför frigivningen från fängelserna. Gå in på www.visionsrumet.se så får du se. Det här är något där psykiatrin och kommunerna borde haka på tror jag.

* * *

09 juli 2007
Ja, hur gick det med seminariet med NSPH (Nationell samverkan för psykisk hälsa) nätverket för patient, brukar, anhörigorganisationer i går? Jo då. De politiker som deltog var alla mycket engagerade i frågorna men det blir som vanligt att vi beskriver psykiatrins tillkortakommanden, alla politiker talar varmt om olika satsningar och prioritering av psykiatriområdet men de faktiska förhållandena talar ju om rakt motsatt förhållande – dvs besparingar på en del ställen. Och fakta kvarstår - förra året ökade totala sjukvårdskostnaderna med 5 % medan psykiatrins kostnader ökade med 3,8% . Vi har svart att komma vidare. Vi kommer till att det behövs satsningar och förändring och att viljan finns , i alla fall som bekännelse, men sedan förmår vi inte omvandla den i praktisk handling. Kanske gäller de oss alla. För i vården talar man också vackert om nya arbetssätt och ändå kan vi fortfarande få beskrivningar av gammalmodiga behandlingar och dåligt bemötande.

Ja ja.. Var idag på morgonen ute på en liten morgonjogging. Möter en upprörd kvinna som berättar att hon på sin promenad fått se Mona Salin bli intervjuad av TV 4. Medan hon väntade på att hon skulle bli klar pratade hon med ett par ”flickor” som stod där. När Mona var klar roppade hon på henne för hon ville så gärna säga något om kaniner som hon tycker så synd om. När hon klev några steg framåt blev hon bryskt undanföst av ”flickorna” som förmodligen var säkerhetsvakter. De sa att hon var aggressiv vilket on själv förnekade å det bestämdaste. När de verkade ringa efter polis vågade hon inte annat än snabbt gå. Hon var så sårad och kränkt. Och upprörd över vilket samhälle vi lever i. Jag kan inte tycka att hon verkad så skrämmande, lite udda kanske och kändes välbekant för mig. Sa att hon var på cykelsemester men att bakhjulet gått sönder. Förts trodde jag att jag var den först hon pratade med men såg sedan att hon stannade flera. Ett bra sätt att bearbeta sitt trauma, att tala om det upprepade gånger eller så utvecklar hon ett hat mot Mona/politiker/samhället. Inte så lätt att veta?

Men det får mig ändå att fundera kring hur svårt det är att motverka stigmatisering. Det finns en sådan rädsla för vad udda människor kan göra att det smittar av sig och gör att det blir svårt att få vara annorlunda eller psykiskt sjuk.

* * *

07 juli 2007
Häftigt datum! I morgon bär det väg till Gotland och Almedalsveckan. Jag ska medverka i ett seminarium på måndag eftermiddag som anordnas av nätverket för psykisk hälsa det vill säga patient, anhörig och brukarorganisationerna i samverkan. Det är inte så mycket inom psykiatriområdet i år. Vi får se till att ändra på det till nästa år.

* * *

05 juli 2007
Igår kom rapporten från polisen som visade att hälften av poliserna anser att de behöver mer utbildning inom psykiatriområdet. Aktuellt hade i går kväll ett reportage där polisen säger att de tycker att samarbetet med psykiatrin inte fungerar tillräckligt bra. De skulle önska att psykiatripersonal och läkare följer med ut och bedömer patienterna på plats mycket oftare. Carin Götblad, länspolismästare i Stockholm, fanns med och hon sa att enligt hennes bedömning används polisen i Stockholm till ärenden som inte skulle behöva polishandräckning. Jag tror faktiskt att det kan ligga något i det hon säger. Vi vet nog inte riktigt hur rutinerna ser ut i landet. Jag diskuterade med några kollegor förra veckan och vi jämförde de rutiner vi kände till från olika platser i landet. Beskrivningarna skiftade. Från beskrivningar att polisen bara hämtar in personer för en vårdintygsbedömning utan att en läkare varit ute i yttersta nödfall till att standardförfarandet är att polisen hämtar in personer för bedömning på sjukhuset eftersom läkarna sällan kan åka ut. Kanske vi borde göra en inventering och se till att få en diskussion om hur rutinerna borde se ut. Själv tycker jag nog så här spontant att det borde vara så att psykiatripersonal finns med så ofta som möjligt när det handlar om så allvarliga bedömningar som tvångsvård. Självklart handlar det om en resursfråga och om tillgänglighet till psykiatriker men mycket också om hur vi organiserar oss. För patienternas skull måste det vara bäst om det i så stor utsträckning som möjligt är personal som de känner som kommer ut. När det handlar om för psykiatrin okända personer måste det också vara viktigt att bedömningarna görs ute på plats så att det verkligen finns indikation för tvångsvård innan någon skjutsas till sjukhuset mot sin vilja. Tänk själv hur skulle det kännas att bli hämtad av polis när man inte anser att det finns någon anledning. Jag har träffat både patienter och anhöriga som tycker att det har känts som att de var brottslingar och inte sjuka när bara polisen kommer. Det blir lättare att förstå efteråt om det är en läkare som kommit ut och gjort en ordentlig bedömning. Dessutom får man ofta en massa information genom att vara på plats som man annars skulle missat.

Ja, jag vet att många av er nu säkert anser att jag är helt orealistisk med den psykiaterbrist som vi har idag. Men om vi inte först säger hur det borde vara utan att snegla på om det är möjligt kommer vi alltid ha för låg ambitionsnivå. Nej, först ska vi slå fast hur det utifrån aktuell kunskap ska se ut, sätta konkreta mål. Sedan får vi titta på hur nuläget ser ut, hur långt ifrån målet vi är och tillsist fundera ut vilka strategier och resursförstärkningar som behövs för att uppnå målen. Kom igen, vi ska stå på oss och hävda vad som behövs för att ge en bra psykiatrisk vård! De flesta svårt sjuka patienter och deras anhöriga kan inte göra det. Därför har vi ett extra stort ansvar.

* * *

02 juli 2007
Tillbaka på SKL. Ann Tjernberg och jag har försökt att städa upp bland våra ofärdiga arbetsuppgifter inför kommande semester. Men det är som det går troll i vissa saker. Man blir aldrig färdig med dem. I morgon ska vi få iväg kommentarer och våra så delar till den skrift om 8 goda exempel på fungerande verksamheter som Hans Nordén har sammanställt. Det är så roligt för han skriver så levande om de här verksamheterna att det blir lättläst och förhoppningsvis kan upplevas som lite hoppingivande. Vi får ju så ofta höra om elände men mer sällan om det som är bra. I höst kommer den ut.

* * *

28 juni 2007
På väg hem från konferens om rättspsykiatri mm i Montreal. Intressant att se att mycket av det som vi har problem med i Sverige det har man problem med i andra länder också. Trots olika samhällen och rättssystem så är det vissa saker som återkommer. Att det är problem med samverkan, med gemensamma rutiner, att kvalitén på innehållet i vården behöver bli mer kunskapsbaserad och av högre kvalitet.

Jag har förstått att det varit mycket om psykiatri på olika sätt de senaste dagarna i Sverige. Blev väckt tidigt på efternatten av Ekot här om dagen med anledning av debattartikeln i DN. Där skrev Henrik Belfrage och Göran Fransson om de hot de utsatts för av den man som sköt poliserna i Nyköping. De menar också att det finns en så stor rädsla hos läkare att man inte vågar bedöma att hotande personer har en psykisk sjukdom och inte vågar ta in dem för tvångsvård. Jag tror att de har rätt i att detta förekommer och att det är ett stort problem i dessa fall men det är ju samtidigt viktigt att betona att det är en mycket liten del av psykiskt sjuka som detta gäller för. Det kan inte vara många fall per år men eftersom en person kan hota och skrämma många och det dessutom kan pågå under många år så blir det allvarligt. Det är svårt att veta vad som ska göras men för mig tydliggör det att det måste finnas expertteam som både gör dessa bedömningar och sköter vården. Det är för svårt för att den ”vanliga psykiatrin” ska klara av det. Dessutom bör ansvaret spridas på ett antal personer så att det är fler som tar besluten och på så sätt sprida ansvaret så inte någon behöver vara ensam om att hantera dessa svåra ärenden.

Så idag ett gripande reportage på morgonekot om en patient som blev kvar flera år extra inom rättspsykiatrin för att han inte fick det boende som han behövde. Han var så underbart charmig när han berättade om sitt fiskeintresse, att han för första gången i sitt liv fått en cykel och att tillvaron på det stödboende som till sist fått komma till var ”rena himmelriket” jämfört med rättspsykiatrin. Jag fick uppdraget att kommentera inslaget i radio. Vad ska man säga? Det finns ju inget annat att säga än att det är helt oacceptabelt att människor blir kvar i tvångsvård längre än vad de behöver. Och förstås är det helt orimligt att det blir så på grund av att vi inte kommer överens mellan kommun och landsting. Där måste vi skärpa oss. Kommunen ska ta ansvar för att ordna boende och landstinget ska se till att ge behandling och uppföljning till patienten samt stöd och handledning kommunen så att det blir möjligt för personen att klara att leva i samhället och för kommunen att ge insatser som motsvarar hans behov. Jag tror att i stort kan man säga att både kommuner och landsting måste sköta sig bättre och att det måste finnas överenskommelser om hur det i praktiken ska gå till när någon är på väg ut från tvångsvård.

* * *

21 juni 2007
Då var det dags igen. Alla nyheter och TV-soffor fylls av diskussionerna om det nya ”vansinnes dådet”. Ja, visst är det oerhört tragiskt och borde inte få hända samtidigt som det bekräftar hur svårt det är att alltid göra rätt. Vi vet att åt andra hållet så är det många tillfällen när personer med allvarlig psykisk sjukdom känt sig kränkta för att polisen vidtagit stora försiktighetsåtgärder när de ska hjälpa till med transport. Så det är en svår balansgång. Förstås kommer frågan upp om det kunde ha förhindrats. Nu vet vi ju faktiskt inget om det här fallet ännu men jag tror ändå som Anders Milton sa i en morgonsoffa att det allmänt fortfarande finns mycket vi kan förbättra. Med bättre samarbetsformer kan vi ibland reagera tidigare och ge hjälp innan det hunnit gå så långt att tvångsvård krävs. På många sätt har det hänt mycket inom psykiatriområdet men samtidigt kan man ju vara bekymrad över att det inte går fortare och att insikten om att det behövs en ökad ambitionsnivå både hos kommuner och landsting.
De aktuella siffrorna från Sveriges Kommuner och Landsting om kostnadsutvecklingen under 2006 inom landstinget, som finns på hemsidan www.skl.se visar inte på några tydliga psykiatrisatsningar inom landstingen. Kostnaderna totalt har ökat med 5% men för den specialiserade psykiatrin är ökningen bara 3,8%. Det betyder att primärvård och specialiserad somatisk vård som har ökat med 6,2% faktiskt prioriterats högre än psykiatrin trots alla fagra ord. Slutenvårdsplatserna i psykiatrin har inte fortsatt att minska som tidigare utan bara gått ner med 12 st. Men egentligen skulle vi väl önskat se en ökning i stället………
Så hur är det med psykiatrisatsningen i praktiken – det får inte bara bli snack!

* * *

15 juni 2007
Nu har regeringen äntligen bestämt sig för hur psykiatrisatsningarna ska fördelas. Det var på tiden kan man tycka och nu hade förväntningarna hunnit bli stora. Efter alla de diskussioner som varit under våren och uttalanden att man ville hitta konstruktioner som gav bestående effekter, så blev jag besviken. Visst det är bra att de satsar på barn och ungdom och att de lyfter fram att det behövs förbättringar i kommunen för att ta emot de med de största behoven men…..

Satsningarna har en uttalat kortsiktig inriktning och ger inte heller hopp om en kommande långsiktig strategi för utveckling av området. Jag kan förstå att det är svårt att få Finansdepartementet att gå med på skrivningar som lovar framtida pengar men om man nu väntat så här länge med att bestämma sig om 2007 års pengar och har för avsikt att göra fortsatta satsningar så kan det inte vara omöjligt. Inom många andra områden i samhället klarar vi att ha ett långsiktigare tänk.

Varför ger de pengarna i två olika spår till kommuner och landsting? Barn och ungdomssatsningen med ökad tillgänglighet för att få insatser för psykisk ohälsa är bara riktad till landstingen trots att vi vet att skolan och elevhälsovårdens insatser är av största vikt. Om inte de kan göra basutredningar och ge ett basalt stöd då blir barn och ungdomspsykiatrin överhopad av enklare ärenden så att de inte hinner med de svåra. Dessutom är jag rädd att många läser det som att detta är pengar till barn och ungdomspsykiatrin när det många gånger skulle vara mer effektivt att förbättra primärvården, familjecentralerna och barnhälsovården.
När det gäller att förbättra förutsättningarna för att kunna ge personer som varit dömda till vård insatser ute i samhället så väljer man att bara ge pengarna till kommunen. Det ger inte incitament till samverkan och gemensamma lösningar mellan huvudmännen utan riskerar att verka hämmande på den utveckling som skett de senaste åren. Nu gäller det att beslutsfattare i kommuner och landsting är klokare än regeringen och själva ser till att använda pengarna på gemensamma verksamheter eller där de bäst behövs för att förbättra helheten.

Satsningarnas konstruktion stöder inte utveckling av strukturer för att kunna mäta och jämföra resultat. Jag hade hoppats att man i varje fall om det nu var kortsiktiga pengar hade lagt dem på att utveckla rapportering av resultat. Att det varit tydligt att ni får pengarna om ni lämnar in data till gemensamma nationella register eller andra öppna jämförelser.

Och så får dem det att låta som så stora satsningar men det är inte mycket pengar när man delar upp det på alla kommuner och landsting. När man sedan ser allt som regeringen önskar ska hända så blir det lite av ”om pappa ville ge mig en femöring vet mamma då skulle jag …….

Ja, ja nu har jag gnällt så det räcker. Det är ju i alla fall bra att vi fick besked så att vi slipper oviss väntan och den risk för vakuum som det varit.

* * *

23 maj 2007
Träffade i går representanter för alla ledningsgrupper i Västbus i Göteborg. Det är ett imponerande arbete de gjort för att hitta former för bättre samverkan. Tänk att få ihop 49 kommuner med skola och socialtjänst, barnpsykiatrin, primärvård med flera och enas om ett gemensamt syn och arbetssätt. De har en bra hemsida där man land annat kan hitta: Gemensamma riktlinjer för kommunerna och regionen i Västra Götaland om samverkan avseende barn och ungdom med sammansatt psykisk/psykiatrisk och social problematik. Adress: http://epi.vgregion.se/upload/Västus/riktlinjer_vastbus.pdf.

Idag for jag istället norr ut och har varit med på en dag i Härnösand med titeln: ”Hjälpte det med Milton?” Och det är klart att det är en bra fråga. Vilken nytta har alla projekt och projektpengar gjort. Även idag fick jag höra exempel på en massa bra arbete. En mycket intressant och bred inventering har gjorts och en man har fått en mängd intressant kunskap att använda i sitt förändringsarbete. Detta liksom ett intensivt slit med att utveckla en hållbar struktur och process för samverkan är mycket viktigt men inte något som direkt märks för medborgare och patienter/klienter. Deras team för beroende tillstånd och arbetsrehabiliteringsteam kan visa direkt nytta för användarna. Både i Härnösand och Göteborg pratade vi mycket om hur vi ska få förändrings arbetet att komma ända längst ut i organisationerna. För självklart kan vi inte nöja oss förrän vi kan visa förbättrade resultat i form av minskade besvär, förbättrad funktion och livskvalitet för de som söker hjälp hos kommuner och landsting. Samtidigt måste vi se att vi måste ta steg för steg.
Det finns risk att vi hamnar i ena eller andra diket. Antingen säger vi att titta det har bara blivit en massa samverkansmöten men ingen skillnad för patienterna eller så betonar att det här handlar om processer som måste få ta tid och nöjer oss med att vi kan visa på en massa aktiviteter. Jag tror att vi måste försöka att hålla oss mitt emellan och både mana på oss själva att se till att vi gör förändringar som märks för medborgarna men också se att projektpengarna har fått igång ett samarbete som kommer att ge resultat. Samverkan och samarbete måste stödjas och pengar att träffas kring är en stark kraft i varje fall kortsiktigt. Långsiktigt kan vi inte fortsätta med en massa projekt och stimulanspengar utan få till mera långsiktiga lösningar. Men det kräver att vi tar fram annat stöd för samverkan till exempel att både kommun och landstingspolitiker ger sina organisationer ett tydligt uppdrag om samverkan och att man efterfrågar och följer upp detta.

Avslutade kvällen med ett möte med vår lokala IFS förening i Uppsala. Jag blev både glad och rörd när jag såg alla dessa tappra människor som satsar av sitt liv och sin fritid för att förbättra psykiatrin. Föräldrar och personer som med egen erfarenhet av psykisk sjukdom har så mycket kunskap och kloka tankar. Så jag knallade därifrån med en kassa ljuvliga kryddväxter, kloka tankar och värme i hjärtat.

Tack alla goa människor från norr till söder som jag fått möjlighet att träffa.

* * *

10 maj 2007
Såg i kväll en häftig pjäs i Lund om hur det är att vara psykiskt sjuk, känna kvävande ångest och inte kunna få hjälp. Songs from the silent voice? – monolog om den skadade själens rum. En självupplevd berättelse om en livskris, med Nina Norén. En natt i februari inträffar det som leder till att hon blir psykiskt sjuk och inlagd på klinik. Idag åtta år senare använder Nina Norén skådespeleriet för att berätta om hur det kan vara när man drabbas av en djup kris, blir sjuk i själen och tvingas söka vård för detta. Detta stod i programmet.
Jag tyckte att den var en mycket bra skildring av hur svårt det är att vara invaderad av ångest och hur svårt det är att hjälpa tillräckligt bra. Det som beskrivs som psykiatrins tillkortakommanden tycker jag i mycket att jag bara kan instämma i. Vi har ofta för små resurser för att det ska finnas tillräckligt mycket personal med tillräckligga färdigheter för att kunna möta en människa i de allra svåraste stunderna. Våra lokaler är på många håll slitna och inte anpassade efter dagens krav. Som patient känner man sig till besvär, liten, avfärdad och mindre värd när man inte kan få den hjälp man önskar. Som personal är det lätt att tappa sin värme och medmänsklighet när man känner sig maktlös inför ångesten och dessutom ser att man inte har möjlighet att ge det man skulle vilja på grund av tidsbrist, brist på kompetent personal och andra resurser. Vi som arbetar i psykiatrin behöver inte känna oss skyldiga och försvara systemet vi kan i stället hålla med om det som är brister och komma med konstruktiva förslag på hur det skulle kunna avhjälpas. Vill man se pjäsen så hör med teatergruppen InterAkt i Lund.

* * *

09 maj 2007
Sista konferensen om insatser till personer med psykisk sjukdom och missbruk. ”Hur kan vi hjälpas åt. Lena Molin och Sven Erik Ahlborn har gjort ett jätte jobb med alla dessa konferenser. Denna gick av stapeln i Umeå och även där var det en jättebra anslutning. En stor sal helt fylld av duktiga människor som vill förändring. Så det är klart att det kommer att gå.

* * *

08 maj 2007
Psykiatridagarna på Täby Park hotell hade lockat personal från såväl kommuner, landsting som privata vårdgivare. Göran Hägglund inledde och talade engagerat om att satsningar inom psykiatrin behövs och kommer. Ni kan läsa detta tal och flera han hållit om psykiatin de senaste veckorna på : http://www.regeringen.se/sb/d/7489. Efter mig kom sedan prästen Lisbeth Carlborg och har ni inte hört henne så passa på om ni får chansen. Hon är så underbart vanligt mänsklig och samtidigt så genomskådande smart med mycket livserfarenhet som hon förmedlar på ett mycket roligt sätt. Jag var tvungen att lyssna en stund fast jag skulle vidare till ett möte med ett av alla de nätverk som SKL har. Idag var det om barn och ungdom. Där finns kloka personer från hela landet från BUP, barnhälsovården, skolan, elevhälsan, olika myndigheter mm. Det känns verkligen att alla nu är övertygade om att vi måste ta itu med barn och ungdomars psykiska hälsa och ge såväl tidiga insatser som rejäl hjälp till dem med stora och omfattande behov.

* * *

04 maj 2007
Det var så roligt att få vara med i Norrköping i går och höra om den östra länsdelens projekt för de så kallade Milton pengarna. De hade gjort ett rejält utredningsarbete kring hur de skulle önska få utforma ett samlat arbete med case managers och ett gemensamt team för personer med psykisk störning och missbruk och hur de skulle vilja utforma ett neuropsykiatriskt team för vuxna. De hade också arbetat med att förbättra samverkan med den rättspsykiatriska vården och ett projekt kring barnpsykiatri. Imponerande många människor hade varit involverade och kändes som om de har en bra och öppen dialog mellan kommun och landsting. Jag ser verkligen fram emot när alla rapporter från allt arbete i landet kommer. Dessutom var det väldigt vackert i Norrköping med solen som speglade sig i vattnet och stora kastanjer som blommade vid De Geer kongress och konferens.
Idag har det varit en kontorsdag men det känns inte som om jag har fått något gjort men det kan ju bero på att det finns så mycket kvar att göra. Ibland liksom förslår det inte att arbeta för varje moment genererar något nytt man borde ta itu med. På eftermiddagen träffade SKL NU-projektet på Socialstyrelsen. Har ni sett deras aktivitetsplan föresten. Den finns på Socialstyrelsens hemsida under psykiatrifrågor: www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2007/9557/2007-107-6.htm
Det är full aktivitet på Socialstyrelsen med en mängd olika spår förutom att de just nu får in en massa rapporter från projekten i landet.

* * *

02 maj 2007
På väg till Östergötland för att i morgon vara med på en dag med lokala Miltonprojekt. Har ni sett att det finns med en extra satsning på psykiatriområdet i Socialdemokraternas skuggbudget. Det är bra. Om de menar allvar med sitt budskap – alla ska med – så måste det faktiskt innebära extra satsningar för att se till att personer som har en allvarlig psykisk sjukdom eller ett funktionshinder får boende, sysselsättning stöd och vård efter behov. Jag hoppas verkligen att vi kan få en bred politisk enighet om satsningar inom området så att det kan bli som Jonas Gardell sa – Kom ketchup så går vi.

* * *

26 april 2007
På förmiddagen var jag på en avslutningskonferens för de som deltagit i utbildningen om hjälpmedel vid psykiska funktionshinder. 149 personer har nu gått utbildningen och dessa utbildare har i sin tyr undervisat drygt 800 personer och sammanlagt har 2 200 personer varit på möten eller studiebesök i Karlstad och hört om hjälpmedel. Det är väl imponerande. Catarina Bruhn från hjälpmedelsinstitutet har varit aktiv kring hjälpmedel vis psykiska funktionshinder sedan början på 90-talet. Då var det inget intresse och i psykiatrin sa vi att vi inte hade personer med funktionshinder. Så det har gått framåt. Föresten är det nog dags att ta nästa steg. Om vi menar allvar med vårt prat om hjälpmedel för personer med psykiskt funktionshinder så måste vi nog börja med oss själva. Är er verksamhet, ert team, ert arbetssätt anpassat efter personer med kognitiva funktionshinder. Är det tydligt utmärkt vad som finns var, skickar ni ut påminnelser om besökstider, sms:ar dagen före osv. Skriver ni tydliga instruktioner, skriver ner överenskommelser, kollar att personen du talar med verkligen har förstått vad ni bestämt och anpassar mötestider efter personernas dygnsrytm. Tänk om vi skulle börja med certifiering av ”psykiskt funktionshinder anpassade verksamheter”. Vi är ju så bra på miljöcertifiering och allt möjligt annat.

Dagen fortsatte bra för sedan var jag med på konferensen Visa vägar som är en del i brukarinflytande projektet. David Ershammar har tillsammans med många andra gjort ett jättebra jobb. Kolla in deras hemsida där kan ni läsa mycket matnyttigt: http://www.inflytandeguiden.se. Första dagen hade de med Jonas Gardell som tog sin utgångspunkt i historien om två tomater som ska gå över vägen. När den ene blev överkörd sa den andre: - kom ketchup så går vi. Han blev efterfrågad och fick komma med som han var – det är det som är det viktiga. Göran Hägglund avslutade konferensen och uttryckte åter igen att regeringen avser att satsa på psykiatriområdet. Han lyfte också fram frivilligorganisationernas viktiga roll.

* * *

24 april 2007
Just lämnat Göteborg där jag deltagit i konferensen ”Kan vi förebygga psykisk ohälsa?” som arrangerades av Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap, Avd för psykiatri vid Umeå universitet och Vårdalinstitutet. Det var en spännande blandning av politiker, forskare, lärare och verksamhetsfolk från skilda delar av samhället som deltog i konferensen. Vi fick ta del av exempel från övriga Europa och många kloka tankar. Mycket handlade glädjande nog om insatser till barn och ungdomar. Bo Rothstein beskrev att han hade frågat sig själv om det fanns någon viktig samhällsfråga som borde stå högt upp på den politiska dagordningen men som inte gör det. En sådan fråga var att svenska ungdomar inte mår bra. Han hade då börjat fundera över varför inte alla indikationer på att barn och ungdomar upplever en ökad psykisk ohälsa inte tas på större allvar. Så många olika tecken som pekar mot att trots att vi har det bättre än någonsin så mår våra barn sämre än någonsin borde det leda till en intensiv debatt och en mängd aktiviteter för att förstå sambandet. Rothsteins beskrivning av hur han hade upplevt ett tydligt ointresse hos rikspolitiker att ta tag i frågan känner jag igen. Jag blev faktiskt lite tagen – det blev så tydligt när han beskrev det. Jag har nog mer tolkat det bristande politiska engagemanget som ett resultat av att vi inte tillräckligt tydligt kunnat visa problemet. Men visst, det är mer än en brist på förståelse. Jag har när jag tänker efter precis samma erfarenhet. Det var ett så tydligt ointresse att det faktiskt måste vara så att man inte vill diskutera dessa frågor. Vi har hittills inte varit beredda att ifrågasätt våra samhällslösningar, livsstil, osv trots att vi ser att våra barn och ungdomar inte mår bra.
På samma sätt har vi hittills inte alls kunnat uppamma det intresse för vad som främjar och hindrar psykisk hälsa hos vuxna. Självklart är den ökade psykiska ohälsan en av våras största framtidsfrågor. Vad spelar det för roll att vi kan bota cancer, förhindra hjärtinfarkt och minska den globala uppvärmningen om vi sedan inte vill leva.
Men det kommer att krävas en hel del mod att ta itu med detta. Vi måste inte bara acceptera att en del av vår sociala ingenjörskonst inte fungerade utan även att vem som helst av oss kan drabbas av psykisk ohälsa. Det är inte bara ”dom andra” som kan få en psykisk sjukdom utan det kan jag och min familj också.
Jag hoppas: att vi äntligen skulle vara mogna för att förutsättningslöst sätta igång och på allvar diskutera vad vi kan göra för att förhindra psykisk ohälsa. Den här konferensen var en bra början.

* * *

20 april 2007
Nu har det varit tre intensiva dagar. 18-20 har det varit kontaktmanna dagar för psykiatrirepresentanterna. Det var riktigt kul att se hur intensivt de jobbade med några olika frågor bland annat rättspsykiatri, beroende och missbruk, personalförsörjning, verksamhetsuppföljning. Vi hade också besök av några Landstingsdirektörer som deltog i diskussionerna. På torsdagen var det också Öppethus på SKL för de egna politikerna. Det var riktigt många som kom bort till psykiatrihörnet och som var intresserade av att det ska hända saker inom psykiatriområdet.
Mera tungsamt var ju att åter får läsa om psykiatrin på löpsedlarna. Sjuksköterskan i Stockholm som blev mördad av en patient hon kände och som hon var på hembesök hos. Den här gången verkar det ju inte vara något som man kunnat förutsäga och vårdinsatserna verkade inte fattas. Ändå kan det gå så fel. Det visar väl bara hur svårt det är ibland. Även om vi gör det bästa som går så kommer det att hända svåra och tragiska händelser. Men självklart måste vi varje gång försöka förstå vad som hände och om vi på något sätt kunde ha förhindrat att någon skadar sig själv eller någon annan. Där får vi inte spara någon möda. Många ute i verksamheterna beskriver att de börjat göra händelseanalyser när till exempel ett självmord har skett eller ett brott som leder till rättspsykiatrisk vård. Deras beskrivningar är att man lär sig oerhört mycket och att man nästan alltid hittar systemfel som faktiskt kan rättas till.

* * *

18 april 2007
Inte utan att jag blev lite besviken när jag läste vårpropositionen som presenterades i går. I stort sett ingenting nytt utan bara det som redan fanns med i höstbudgeten. Jag hade hoppats att i varje fall något skulle ha klarnat om hur pengarna för 2007 ska fördelas.

Du kan läsa hela propositionen på www.regeringen.se. Här kommer mina kommentarer till den ur ett psykiatriperspektiv.
När det gäller sysselsättning finns det en kommentar på sid 34 om ”att extra stöd för att komma in på arbetsmarknaden ska ges till funktionshindrade” Det borde då omfatta även psykiskt funktionshindrade. Den ökade nivån på antalet lönebidragsanställningar ska behållas även 2008 och en ökning kan eventuellt ske 2009.
Allmänt om vården, vilket måste antas gälla även för psykiatriområdet, sägs att den enskildes val ska stärkas och att det ska göras genom en ökad mångfald av aktörer inom vård och omsorg. Den enskildes rätt att välja och mångfalden av aktörer ska gälla även äldre, sjuka och funktionshindrade(sid 55). Tillgängligheten till vård och omsorg ska öka. Samtidigt lyfter man fram vikten av en helhetssyn på patienten behov. Förbättringarna ska bland annat åstadkommas genom att vård och omsorg jämför sina prestationer och systematiskt drar lärdom av misstag och framgång. Detta kan tolkas som att den utveckling med jämförelser av prestationer och resultat som ännu bara är i ett inledningsstadium inom psykiatriområdet bör intensifieras. Kvalitetsregister, rapportering till nationella databaser mm måste förbättras så att även psykiatriområdet kan genomlysas på samma sätt som övrig vård.
På sid 56 under rubriken psykiatrisk vård anges samma ekonomiska satsningar som de som presenterades i höstbudgeten direkt efter valet. 500 miljoner för år 2007, 500 miljoner för år 2008 och 250 miljoner för år 2009. Det finns ingen tydlig beskrivning av hur dessa pengar ska satsas och inget nytt om 2007 års pengar.
Det anges att regeringen har inrättat ett nationellt centrum för insatser till barn och unga. Det är det regeringsbeslut som kom för någon månad sedan. Beslutet var ett uppdrag till Socialstyrelsen att organisera ett nationellt utvecklingscentrum och för detta avsattes 20 miljoner 2007 och 25 miljoner för respektive 2008 och 2009. Regeringen poängterar att barn och ungdomars psykiska hälsa ska prioriteras och att ett arbete med att utveckla vårdgarantin har inletts. (Sveriges kommuner och landsting deltar aktivt i detta arbete.)
I övrigt anges att det bland annat handlar om förbättring av personalens kompetens, tillgänglighet av psykosocialkompetens, samt en ökad kvalitet och ökad tillgänglighet till vård. Däremot anges inte alls på vilket sätt detta ska ske.
Det ända nya som anges är att regeringen ska verka för att de som idag vårdas inom tvångsvård i ökad utsträckning ska kunna vårdas i öppenvård. Här handlar det förmodligen om den lagändring om Öppenvård med särskilda villkor som enligt uppgift skulle kunna bli aktuell under andra halvan av 2008.

På förmiddagen idag har jag varit på ytterligare en ”Hur kan vi hjälpas åt ”-konferens. Denna gång i Malmö. Även där en massa intresserade och engagerade människor. Återigen fick jag beskrivningar på att det fortfarande finns tjänstemän i våra organisationer som inte har fattat att psykisk sjukdom och missbruk ska behandlas samtidigt. De fortsätter med det helt felaktiga sättet att skicka patienter/klienter till varandra och hävda att den andre måste behandla sjukdom respektive missbruk innan man själv kan göra sin uppgift. Det borde hanteras som tjänstefel. Det kan inte få fortsätta vara upp till var och en hur man har lust att jobba.

* * *

11 april 2007
Så var då påsken över och det är full fart igen. Ann Tjernberg börjar nu på SKL på halvtid för att förstärka psykiatrifunktionen när Rickard är pappaledig men sina små tvillingar, en pojke och en flicka. I går var jag med på en hearing om Personliga Ombud som Socialstyrelsen arrangerade. Det verkade tydligt där att de Personliga Ombuden verkligen fyller en viktig funktion för många personer. Några beskrev att personal både i kommun och landsting använder ombuden som en hänvisningsinstans när man själv inte har resurser att hjälpa till. I flera fall verkade det helt fel. Ombuden ska ju hjälpa brukarna att få den hjälp och samordning de behöver men inte ersätta vård och omsorg. Då kommer de inte att räcka. Man kan till exempel hänvisa till Personaliga Ombuden för hjälp med att ordna upp ekonomin eller träna färdigheter. Det var också väldigt olika hur mycket stöd ombuden har och om de har en naturlig väg att föra fram de systemfel som de ser.

* * *

03 april 2007
Nu har vi ägnat ett dygn åt diskussioner om barnpsykiatrin med utgångspunkt från vårdgarantin. Socialminister Göran Hägglund har tidigare utlovat en förkortad vårdgaranti från 90 till 30 dagar inom barnpsykiatrin. Frågorna är då om vi kan klara det, om vi har mätmetoder för att följa det, hur mycket mer resurser vi skulle behöva för att klara av det. Helene Nellvik som är projektanställd på SKL för att jobba med detta, och jag träffade ett antal kloka chefer i olika funktioner från Skåne, Västra Götaland, Stockholm och Östergötland igår och idag. Vi har haft spännande och givande diskussioner som gjort det tydligt att det ser olika ut i landet både vad gäller vilka patienter man tar emot och vilken bemanning man har. Det känns självklart att vi måste hitta en gemensam modell för hur vi mäter resultat och prestationer. Det måste också bli tydligt vem som har ansvar för vad och vad barnpsykiatrin har för ansvar. För att kunna säga om vårdgarantin är uppfylld och om den tillämpas lika över landet måste vi vara överens om vad som ska göras vid olika tillstånd och problem. Så det finns en hel del att göra. Vi kommer att skicka ut enkäter och göra intervjuer för att få mer kunskap och en bild av hur det ser ut i dag.

* * *

01 april 2007
I dagens DN på debattsidan finns en artikel om svensk neurologi där 13 chefer från olika neurologkliniker i landet konstaterar att:” Många som drabbas av neurologisk sjukdom får inte chansen att träffa tillräckligt kompetenta läkare. Varje år insjuknar i Sverige nästan 40 000 personer i sjukdomar som stroke, epilepsi, Parkinsons sjukdom eller multipel skleros (ms). Minst en halv miljon svenskar lever med en sådan neurologisk sjukdom. Dock får många svenska patienter inte ta del av de senaste årens dramatiska kunskapsutveckling inom neurologin. Skälet är att svensk neurosjukvård är försummad och tillhör de sämst utbyggda i Västeuropa. Det råder en uppenbar obalans i Sverige mellan vårdbehoven och tillgängligheten till neurologisk specialistvård.” Samma sak skulle väl vi kunna säga om psykiatrin. Jag tror att vi borde bli bättre på att föra den typen av diskussioner. Föresten tror jag att vi överhuvudtaget måste bli bättre på
att diskutera och föra en debatt som även når allmänheten. Därför är det bra att det blivit en debatt om ”Öppenvård med särskilda villkor” även om jag tycker att en del inlägg varit lite problematiska.Jag tror att det är viktigt att vi har högt i tak och att vi tillåter varandra att ha olika åsikter. Däremot ska vi försöka akta oss för att klanka på varandra, det är sakargumenten som ska diskuteras inte personer annars är det risk att vi låter som Göran Persson.
Nog är det härligt med våren! Fyra lamm i hagen och fullt av blåsippor i skogsbacken – tänk att vi får vara med om det en gång till.

* * *

29 mars 2007
Nu har det varit två hektiska dagar. Igår förmiddag deltog jag först i ett seminarium som Folkpartigruppen i riksdagen under ledning av Johan Persson ordnade. Det handlade om huruvida psykiskt sjuka personer ska överlämnas till vård eller dömas till fängelse. Sten Heckscher inledd med sammanfattning av Psykansvarskommitténs betänkande, jag beskrev Psykiatrisamordningens tankar och Anne Berman från KI berättade om forskning. Det är bra att sådana här seminarier ordnas även om det inte blev så mycket diskussion. Sedan var jag på en utbildning om insatser till barn.
På eftermiddagen fick jag träffa de grupper som deltagit i SKL:s genombrottspsrojekt om tillgänglighet. Där var en mängd människor som vill förändring från golvet. Jag tror att genombrottsmetodiken kommer vara ett bra redskap bara vi kommer igång. Så avslutade jag dagen med att träffa sjukhuspräster och diakoner från hela Sverige som var på möte i Uppsala. Det var ett jättestort intresse för psykisk ohälsa och fina diskussioner med en tydlig vilja från kyrkan att bli an bra aktör. Mycket spännande – vi behöver få med alla frivilligföreningar i arbetet med psykisk hälsa-ohälsa – sjukvården kan bara möta en del av frågorna och behoven människor har.
Idag har vi haft en konferens i Vänersborg om ”Psykisk sjukdom, våld och kriminalitet – kan vi minska sambandet genom bättre insatser”. Det var totalt ca 170 personer på plats från kriminalvård, kommuner, landsting och SIS. Så kul med detta intresse och dessutom tycker jag att det blev en väldigt bra dag. Socialdepartementet /Socialutskottet representerades av Chatrine Pålsson-Ahlgren, Kd som talade engagerat och sedan inbjöd deltagarna att skicka med henne frågor och idéer. Kjell Asplund Socialstyrelsens generaldirektör avslutade paneldebatten med att be Rättspsykiatrin om ursäkt för att Socialstyrelsen inte alltid hade förstått villkoren för deras arbete och att den kritiska artikel som publicerades för ett antal år sedan inte var bra. Det var riktigt snyggt gjort tycker jag. Han har dessutom helt rätt. Det är dags för försoning – alla gamla oförrätter och kränkningar måste lämnas och vi alla gå vidare och se på vad vi kan göra för att förbättra framtiden.

* * *

27 mars 2007
Nu har SKL fått sin nya politiska ledning för idag hölls 2007 års valkongress. Anders Knape, kommunalråd från Karlstad, valdes till ny ordförande. Du kan läsa mer på hemsidan http://www.skl.se. För oss som arbetar på SKL blir det spännande att se om det innebär någon skillnad. Jag hoppas förstås att intresset för psykiatrifrågorna hålla i sig och bli ännu större.
Psykiatrifonden kommer att få Radiohjälpsinsamling nu i april. Små korta reklaminslag kommer att sändas och det första ska komma på lörd den 31 mars.

23 mars 2007
Hurra! Vi fick två lamm i natt, ja eller ett av våra får fick två små bagglamm. Ett svart och ett grått underbart gulligt litet vingligt lamm. Det är verkligen vårtecken när lammen föds. Dessutom tittar blåsipporna upp i backen och vårdagjämningen har passerat – hopp om livet..
Det finns mer att hurra för. Bipolär, kvalitetsregistret för bipolär sjukdom har passerat 700 nyregistreringar. De flesta nya registreringarna sker i Stockholm. Där har beställarna bestämt att verksamheterna blir av med en del av sina pengar om inte 50% av patienterna med diagnos bipolär sjukdom som går i öppenvård är registrerade i kvalitetsregistret i aug 2007. Det har utlöst en febril aktivitet. Är det det som behövs för att vi ska komma igång? Om detta fungerar lär fler beställare följa efter och fler register kommer säkert att ingå i kraven i framtiden.

22 mars 2007
Nå blir det några pengar till psykiatriområdet? Det är nog den vanligaste frågan jag får just nu när jag är ute i landet. De flesta kommer ju ihåg att 500 miljoner avsattes till psykiatriområdet i budgeten och de undrar hur man kommer åt dessa pengar. 500 miljoner låter väldigt mycket men om pengarna fördelas på kommuner och landsting i hela landet så blir det inte så mycket. På Socialdepartementet funderar man därför på hur pengarna ska användas för att skapa bestående förändringar. Ett beslut kring pengarna fattades förra veckan. Då beslutade regeringen att ge Socialstyrelsen i uppdrag att organisera ett kunskapscentrum för insatser till barn och ungdomar med risk att utveckla psykisk ohälsa. Sammanlagt handlar det om 70 miljoner fördelade på tre år. Socialstyrelsen kommer förmodligen att lägga ut olika uppdrag till olika aktörer ute i landet. I övrigt är det alltså oklart hur pengarna kommer att användas men signalen från departementet är helt klart att de arbetar intensivt med frågan.

19 mars 2007
Just nu känns det som om jag inte får något gjort. Jag påbörjar fler nya projekt och arbetsuppgifter än jag avslutar varje dag så högarna på skrivbordet börjar växa. Veckorna går så fort och helgerna också. Det känns som livet bara består av fredagar och måndagar. Känner ni igen känslan. Samtidigt är det så glädjande att det händer så mycket. Min stora rädsla var ju att aktiviteterna inom psykiatriområdet skulle avta men så verkar det inte alls. I fredags träffade jag en grupp socialchefer mm. som var på SKL. Trots att flera av dem inte sysslade med psykiatriområdet var de så intresserade och vi fick en spännande diskussion. Så var det inte för några år sedan. Så det går framåt!

15 mars 2007
Igår var jag i Karlstad på konf om psykisk sjukdom och missbruk den 4:e i raden tror jag. Det var fullt av entusiastiska människor i Värmland också.
Idag har jag tillbringat förmiddagen i Oskarshamn där det var stor sammandragning kring lokala Miltonprojekt och det framtida utvecklingsarbetet. Titeln var ”Vem ska ta hand om Kalle”. Dagen började med en teatergrupp som spelade upp en så kul pjäs om verkligheten för Kalle när han möter psykiatri och socialtjänst. Publiken fick sedan vara med och försöka förbättra vårdfolkets insatser. Inte så lätt!

12 mars 2007
Möte på Socialstyrelsen om slutenvården i psykiatrin eller heldygnsvård som vi kom fram till att det var bättre att kalla det. På många platser i landet har man det bekymmersamt med platser men det är också slående att heldygnsvården är sig så lik sedan många år bara mera utarmad på resurser. Det borde pågå mer intensivt utvecklingsarbete även inom detta område och vi borde kunna fylla vårdtiden med mycket mer innehåll än idag. Jag tror att vi måste ta en stor övergripande diskussion om vad vi egentligen ska ha heldygnsvården till. Jag är övertygad om att den behövs i vissa lägen och att den skulle kunna vara mycket bättre än idag. För att veta vad den ska innehålla, hur miljön ska se ut, vilka personalkompetenser som behövs mm så måste vi definiera vilka olika behov som heldygnsvården ska möta. Därefter kan vi sätta igång ett förändringsarbete. Heldygnsvården måste också ses i ett större sammanhang. Hur många platser som behövs beror så helt på hur övriga insatserna i kommun och landsting ser ut.

06 mars 2007
Idag hade vi en samling i huset (på SKL) kring psykiatriområden och alla som har ansvarsområden som har anknytning var välkomna. Vi blev så många så att stolarna inte räckte till. Jättekul att intresset för området är så stort. I morgon kväll startar en ledarutbildning för verksamhetschefer i psykiatri. 14 deltagare ska jobba under ett år. Ska bli intressant att få följa dem. Jag tror att det är speciellt att vara verksamhetschef i psykiatri och skulle själv ha önskat få gå en sådan ledarkurs.

27 februari 2007
Åter i vardagen och idag varit i Luleå där de hade sin årliga möte kring psykiatrifrågorna och de lokala Milton projekten. De är så duktiga och entusiastiska där i Norrbotten så det är alltid så roligt att vara där. Anders Printz från Socialstyrelsen och jag kom med ett försenat flyg så vi fick rivstarta vår föreläsning.
Under dagen nåddes jag av budet att det hänt en bussolycka bara någon kilometer från där jag bor. Fick sms från familjen att alla var välbehållna men att det var sex döda och många skadade. Plötsligt blev livets skörhet så verklig. Konstigt att det blir så mycket mer påtagligt och troligt att man själv kan drabbas bara för att det händer något geografiskt nära.

14 februari 2007
Idag, på Alla hjärtans dag, har jag varit på konferensen ”Hur kan vi hjälpas åt” i Göteborg som är en i raden av konferenser som ordnas av det projekt som arbetat med insatser till personer med psykisk sjukdom och missbruk. Lena Molin och Sven-Erik Ahlborn har fått till ett uppskattat konferensprogram med en blandning av övergripande föreläsningar och seminarier med medverkan av lokala personer och verksamheter. Idag sändes min andra ”tankar för dagen” i P1. Jag försöker att på något sätt få in några glimtar eller tankar från psykiatriområdet i varje ”tanke”.
På fredag åker jag och familjen på solsemester ska bli så skönt.

09 februari 2007
Det finns verkligen många personer på SKL som arbetar med frågor som mer eller mindre rör psykiatriområdet. Jag har redan blivit inbjuden till en mängd olika grupper. Det svåra är som vanligt att veta vad vi ska göra för att det ska leda till förbättringar för dem som använder verksamheterna ute i kommuner och landsting. För mig är fortfarande det viktiga att det blir skillnad för patienter/klienter och närstående.

01 februari 2007
Då har det blivit klart att jag ska jobba på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) under kommande år och jag har börjat på 90% från och med idag. Där ska jag arbeta med utvecklingsfrågor inom psykiatriområdet. Jag börjar nu med rättspsykiatrin och ska sedan även engagera mig i barn och ungdomar och psykisk hälsa liksom samverkan, ledning och styrning mm

2 0 0 9
- 2 0 0 8 -

.: Gå till äldre datum :.

- -  2 0 0 6  - -
- - -  2 0 0 5  - - -